Försvunnen och vilse.

Slut på bortförklaringarna, nu sitter jag här i mörkret vid datorn, ensam. Mamma och Tom sover och jag kan blogga lite i ensamhet. Jag känner för det nu.


Jag saknar förut, väldigt mycket från förut, vännerna, resorna, allt i princip. Visst har nutiden också fina saker och jag mår väl bättre än jag gjorde förut... Tror det kan vara för att jag satt namn på mina sjukdomar. Hmm, dom namnen är för mig att veta och för er att undra. Mwööööööh. Det är inte lätt att vara jag, ibland måste jag skriva i en annan, låst blogg som ingen kan läsa, bara för att det är så mycket hemligheter runt mig just nu, om mig själv liksom. Som jag egentligen vill att folk ska veta, men jag är för rädd för att berätta. Jag är rädd att ni ska döma mig. Ja, även om ni säger att ni inte gör det, hur kan jag säkert veta? Nej, det kan jag inte. Det kanske betyder att jag inte kan lita på er, men så kanske fallet är då, tyvär.

Jag saknar för mycket som jag inte borde sakna, saker som förstör mig.

Jag hatar verkligen det här, HATARHATARHATAR. Vet ni varför? För att jag är sjuk. Mycket sjuk. Jag behöver hjälp, men jag är så jävla rädd. Att söka hjälp skrämmer mig otroligt mycket. Jag gråter nästan av att ens tänka på det. Varför är jag så rädd egentligen? Vad tror jag att dom ska göra? Jag vet inte, låsa in mig?

Och du undrar vem som kysser henne nu
och du undrar vem, vem om inte du?
Det gör ont att veta, men lika ont att undra.

Förlåt att jag knappt bloggar längre, åh ni trogna bloggläsare. Men jag får komma med en förklaring.
1, min dator har krashat. Så jag får sitta vid mamma och toms dator, vilket gör mig stressad för att dom alltid kommer och vill ha tillbaka datorn efter 15 sekunder. Det ger mig inte heller tid att  blogga.
2, jag känner att jag inte orkar skriva ut allting här längre. Om jag vill säga nåt eller prata om nåt så tar jag upp det med mina vänner. Och, självklart så kommer jag gå tillbaka till att skriva det här. Men jag känner mig stressad som sagt, och det är svårt att skriva blogg under stress.
3, jag orkar inte skriva. Så enkelt som det låter. Jag har ingen ork att försöka sätta ord på känslorna längre. istället ligger jag i min säng och gråter, det är lättare än ord.

Jag mår fortfarande inte bra och jag behöver stöd. Jag väntar mig inte att ni ska göra mig frisk och lycklig. Men erat stöd gör mer än ni tror. Av det jag hört iaf. För ni som säger att ni gjort allt ni kan, det har ni, och det har hjälpt. Men sluta inte upp med det. För även om det bara är ett sms, ett telefonsamtal, en msnkonversation, en kommentar på bdb/bloggen så gör det verkligen jättemycket att ni bryr er att jag lever.


För att vara ärlig brukar jag strunta i att skicka sms/ringa/logga in på datorn bara för att se om någon märker att jag är borta... Det händer inte ofta att folk märker det...

Älskling jag har aldrig kunnat lära dig någonting
I bästa fall så kan jag bidra med en känsla

<3

Godmorgon, morgonblogg är alltid mysigt. För då har dagen inte gått åt helvete än. Fast ja, det har den kanske mer eller mindre gjort ändå. Försov mig och måste vänta 5784365782465 år tills jag ska ta bussen till sjukhuset för min diabetessköterska är på möte BLÖÄÄÄHÄ. Sen hittar jag inte hårblåsen=mitt hår blir ännu mer livlösare än vanligt och KUKFITTA PÅ DET! Jag har kanske vaknat på lite fel sida, men det är iaf soligt idag. Kanske tvingar mig själv att gå ut och powerwalka lite, jag behöver det (fat_whore_91). Jag vet inte vart jag ska, men jag ska komma dit


Du skulle bara bli kyss 47 och du vill säkert vara mer.

<3

Idag är ingen bra dag. Ingen dag när jag åker hem igen är en bra dag. Jag grinade på släktkalas och har haft världens ångest under hela tiden jag kom hem till skövde. Jag vill inte ha tom hemma, för nu kan jag inte gråta. JAG HATAR SÄLLSKAP AV FAMILJEMEDLEMMAR. HATARHATARHATARHATAR! Jag vill vara ensam hemma just nu... Jag behöver det.

Uppdaterar längre när jag känner att jag orkar det

Hela världen är så underbar, om man är korkad, tom och glad

<3

Så rätt, så rätt. Hejdå äckliga kärlek som aldrig kommer dö, men inte heller leva. Nu är du borta, FATTAR DU DET!?

Idag är annars ingen bra dag. Jag har ont i magen och det känns som mensvärk (vilket inte skulle förvåna mig ett jävla dugg).

Idag hetsåt jag en hel potatisgratäng och en påse chips. Efter det drack jag vatten.

HAHAHAHAHHAHAHA

I don't care if Monday's blue
Tuesday's grey and Wednesday too
Thursday, I don't care about you
It's Friday, I'm in love

<3

Jag är långt ifrån mig själv längre. Jag längtar tills i helgen när jag äntligen kommer bort härifrån. Jag vet att jag rymmer från mina problem. Men ja, det har jag på ett eller annat sätt alltid gjort. Hmm, men det är iaf skönt att kunna lägga allt bakom sig och bara ha roligt ett tag. Nu kommer jag vara borta den här helgen, sen nästa helg sen hela första veckan i juni och helgen efter det. Jag känner mig liksom lättad över det.

Tack för mig, förlåt att jag inte skriver blogg så mycket längre. Men min dator har krashat REAL BAD! Sen så är jag rädd för kommentarerna. Nästa gång jag får en anonym elak kommentar låser jag min blogg för alla tills jag känner att jag vågar öppna den igen.

Puss

Nu tänker jag inte försöka längre. Jag är jag och det är så det är. Jag orkar inte kämpa för att det ska bli bra. För det blir aldrig bra. Ingen av er kommer förstå det här inlägget. Ingen annan utom jag. Och det är kanske lite synd. Men fuck off. Det är mina sista ord jag säger.

Tell me can my eyes betray me?

<3

Idag har jag varit ute och gått ca. 2 timmar. Det är bra, så kanske jag blir smal någon gång. HAH, inte för att jag tror att jag någonsin kommer bli SMAL. Men mindre tjock då?

Jag mår inte som jag vill. Jag vill må bättre. Och jag känner mig sämst och som en uppmärksamhetshora. Nu vet ni det. Jag ska gå och lägga mig tidigt ikväll. För jag känner att jag inte orkar sitta och vänta på att någonting ska hända. Vad som helst. Jag har tröttnat på att vänta.

Någon gång ska jag ta tag i mitt liv.

Vad jag bryr mig om nu
Är dina armar om mig
Även om jag vet att jag måste glömma dig

<3

Jag känner att jag behöver förklara för vissa varför jag bryr mig om/älskar dom. Så here it goes (kan inte skriva om alla, så jag tar kategorin <3 i msn)

B, du får mig alltid att skratta, och det är en sjukt bra egenskap. Du försöker få mig att tänka positivt, och när man är med dig så försvinner lite av tyngderna på hjärtat. Man känner sig lättad och betydelsefull. När vi pratar så skrattar vi nästan alltid, och våra internskämt slår allt! Utan dig hade jag varit otroligt mycket ledsnare och deppigare. Tack, jag behöver dig i mitt liv och självklart älskar jag dig som vän. Och jag är jävligt glad att du vill ha mig som vän.

I, jag vet inte ens om du läser min blogg. Men ja, jag älskar dig och det har jag alltid gjort. Även om vi har det svårt nu, vi tar oss igenom det här, vi klarar det här. Vi kan inte låta Det som hänt komma mellan oss. Du har hjälpt mig genom mina svåraste stunder, du har hjälpt mig att överleva de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag är så jävla glad att vi börjat prata mera igen. För jag vill ha dig i mitt liv. Open up your mind and see like me. Open up your plans and damn you're free. Look into you'r heart and you'll find love, love, love. I'm yours.

E, Vi har varit vänner ganska länge, men inte varit så nära som vi är nu. Jag saknar dig verkligen jättemycket och det ska bli jätteskönt att gå på wow med dig. Jag kan alltid prata med dig och du lyssnar alltid och försöker hjälpa. Du bryr dig om mig, och det värmer att veta. Visst pratar vi inte hela tiden, men jag tänker ofta på dig och vill verkligen bara krama dig och aldrig släppa taget, bara stå där i tystnaden, kramas och gråta. Jag tror inte riktigt du inset vad du egentligen betyder för mig. Men jag ska börja berätta det varje dag. Mer och mer. Jag älskar dig, verkligen! Kom hit och kramas

S, jag hatar hur det har blivit, jag älskar dig fortfarande. Men någonting hände. Någonting förändrades. Förut var du den jag alltid sov hos när jag var i sthlm. Den som jag alltid smsade med. Den som jag alltid pratade med. Men ja, vi gled väl isär antar jag. Det händer den bästa. Jag önskar att det inte vore så, du ligger fortfarande kvar i <3 mappen på msn och bdb, för jag vill prata med dig. Men det är svårt. Jag önskar att allt vore som förut igen.

K, tack. Jag måste bara ge dig ett STORT JÄVLA TACK för allting du gjort och gör för mig. Jag älskar dig så jävla mycket, och det har jag inga problem att säga. Du har orkat stå ut med mig, även fast du själv mått skit. Och förlåt för att jag varit egoistisk och bara tänkt på mig själv. Jag önskar att jag sett det själv. Men jag visste inte riktigt det. Men när du sa det, så insåg jag det! Och det var elakt och själviskt utav mig. För att jag kan inte bara slänga skit och sen inte ta andras problem. Man får ge och ta. Du lärde mig det. Du vet även mina djupaste hemligheter och jag litar på dig till 100%! Jag vill ha dig i mitt liv så länge jag kan, helst hela livet! För jag älskar dig och du är en av dom som betyder mest i mitt liv.

O, okej, du har svårt, och jag känner att jag inte hjälper till. Jag blir ledsen när jag tänker på vad som hänt med dig. Jag kan fortfarande minnas första gången vi sågs och du var LIVRÄDD för mig. Sen så blev vi bästa vänner på en väldigt kort tid. Och du har också hjälpt mig. Och det är jag jävligt tacksam för, för jag vet att du har svårt att lyssna på andras problem, för du får panik och känner att du inte hjälper. Men du HAR hjälpt mig, MYCKET! Även om jag har varit arg och ledsen på dig, så älskar jag dig verkligen som vän. Tack för att du orkar, även fast du egentligen inte gör det.

C, egentligen känner jag väl att  det inte behövs några ord. För du vet att jag älskar dig och att du har räddat mig många gånger. Att du vet allt om mig, verkligen allt! Att jag inte har problem att visa känslor runt dig och känner att jag kan vara mig själv. Tack för ALLT!

S, jag tror inte du läser min blogg. Men jag skriver ändå. Jag säger bara, det finns kärlek till dig, fast mitt hjärta är kallt. Nu vet ni nog alla vem det handlar om. Vi har historia tillsammans, och visst kanske vi inte pratar så ofta nu längre, men jag älskar dig verkligen. Du har haft det svårt, men det har inte hindrat dig från att hjälpa mig. Du är jävligt stark och har klarat mer som många inte skulle klara av. Du har räddat mitt liv för många gånger, och jag älskar dig nu och föralltid. Jag kommer aldrig glömma oss, och då menar jag verkligen ALDRIG! Jag älskar dig huckleberry, det gör jag verkligen!

D, jag älskar dig väldigt mycket. Och när jag var hos dig så kändes allt så jävla rätt. Våra liv smälte liksom ihop och vi gjorde saker som fick oss att må bättre. Även fast vi kanske inte mår så bra, så har vi ju alltid varandra. Du kan alltid prata med mig om du vill, jag pratar med dig. Snart kommer jag upp till dig igen, så kan vi fortsätta leva våra liv som egentligen är sånt man kallar "inget liv". Men de gör oss ingenting, för vi trivdes!

S, barndomsvännen min, den enda som stannat kvar och hållit kontakten. Vänner för livet har fått en ny mening. Jag vet nu hur folk känner när dom känner att dom kommer ha en vän hela livet. Jag känner mig trygg med dig och du är alltid så jävla snäll och förstående. Jag vet inte hur jag hade varit idag om jag inte hade haft dig. Våra minnen är svåra att slå, för dom är så många och fina. Sen hade jag haft en helt annan relation till mat än jag har idag. Och det är på ett bra sätt. Jag hade inte kunnat ens sluta försöka om det inte vore för dig. Tack för att du orkat och orkar, även fast jag är ett kaosbarn.

Det var allt jag hade på hjärtat nu.

<3

Det gör ont inombords, det jobbiga är att jag inte riktigt vet varför. Jag bara känner hur jag är nära gråten och förstår verkligen inte varför. Åt helvete med det här, åt helvete med ångest som bara slänger sig på en. dfsjlgfsjnkgfjlfgljikgfknlsfgklnfsgklmjgfnjfnjfjlgr

och jag har inga ord att uttrycka mig nu. Jag är så jävla tom på ord. Jag vill skriva av mig, men just nu vet jag inte hur.
ÅT HELVETE MED ALLT. SPECIELLT LIVET OSV!




skit och ARSLE

Det var ett tag sen jag uppdaterade nu. Men jag känner att jag inte har haft varken tid, ork eller ord. Men nu ska det nog bli bättre, förhoppningsvis. Det är ju så att jag går mot ljusare tider. Jag är inte kär i Jp längre, visst så tänker jag på vad vi hade osv. Men inga såna känslor kvar. Det är bara hat kvar, och det känner jag att jag kan leva med.

Ätstörningarna funkar inte alls längre. Jag kan inte tänka så som man borde tänka, så jag ska försöka börja gå ut och gå, sen typ slänga all mat som jag småäter (mackor är djävulen själv). Jag behöver liksom komma iväg härifrån, från skövde och hemma. För när jag är borta äter jag inte alls lika mycket! Men sen har man ju sånt som måste göras här också. Jobba t.ex.

JAG HATAR MITT JOBB. Seriöst, när jag ens tänker på att gå dit så får jag massor med jävla ångestkänslor i kroppen, och det är inga små känslor heller. Dom skriker i mig och jag bryter ihop ganska ofta p.g.a. det. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Jag klarar inte att jobba. Jag vet inte ens hur jag ska orka skolan, visst lär det vara bättre än jobbet, men jag har svårt med tvingade saker. Saker som man måste, jag klarar det inte. Jag vill bara kunna få göra saker på eget initiativ. Och det vet jag att jag skulle göra då också. T.ex. om jag inte vill gå på en lektion i skolan, vet jag själv att jag inte skulle få något gjort då heller, jag fungerar inte så. Och jag vill absolut inte gå ensam, jag vill inte det. Och nu så var det liksom lite så att jag skulle gå med Kajsa, men hon verkar inte vara säker på att hon ska gå. Så vips blev jag ensam igen... Jävla skit, ÅT HELVETE MED SKOLAN OCH JOBBET. Jag fungerar inte.

Why should it be so bad to be bad,
when it's so hard to be anything at all?

<3

Idag har varit en relativt bra dag. Försov mig först, åkte till min kommuntant klockan halv 1. Bytte förstahandsval till kunskapsgymnasiet globen. Sen råkade jag nämna att jag hade ätstörningar till henne (FUCKKKKKK), hon frågade om dom inte skulle remitera mig till ätstörningskliniken. No thank you... Hon släppte det iaf.
Sen kom jag hem och somnade inte framför tvn en enda gång! Det är bra! Sen så pratade jag med bobski, HENNES MAMMA HAR GETT MIG EN CHANS TILL! Jag är faktist VÄLDIGT glad över det! För jag anser inte att jag har gjort fel. Men ja, nu ska jag sköta mig och vara värsta ängeln när jag är där!

Det var väl det jag hade att säga ikväll.
Juste, ni får gärna vara lite tydligare när ni kommenterar och skriva bdb namn eller liknande. För det finns många som heter samma :C

Min tonårsvärld var fylld med förortsromantik
Här fanns allt man kunde få och lite till

<3

Jag orkar inte mera, jag vill inte sitta på mitt rum och gråta för att jag inte känner mig uppskattad av mamma. Hon behandlar mig så jävla dåligt ibland. Som nu, alla VET att jag gör i princip allt här hemma, att jag sköter hushållet. ÄNDÅ ska det göras mer, för det jag gör nu det duger tydligen inte. JAG HATAR MITT LIV. Varför ska jag göra ALLT här hemma? Varför ska jag handla för att vi ska ha mat hemma? Varför ska jag tvätta så att det ska finnas rena kläder åt alla? Varför ska jag plocka i och ut diskmaskinen bara så det ska finnas saker att äta med? Varför ska jag laga mat åt er bara för att ni inte orkar/kan? OM TOM INTE KAN, SÅ KAN HAN FAN TA OCH LÄRA SIG!? Jag orkar inte ha hela jävla världen på mina axlar. Jag behöver också pauser, jag mår också dåligt!? Jag orkar inte heller!? BARA FÖR ATT INTE DU ORKAR SÅ BETYDER INTE DET ATT JAG ORKAR!? FÖRSTÅR DU INTE DET? Helvete. Jag mår verkligen inte bra för tillfället. Inte bra alls för att vara ärlig. Men vem bryr sig? Jag måste ändå sköta allt, även om jag går runt och gråter och har panik? ÄNDÅ BER NI OM SAKER!? Förstår ni inte att jag inte kan klara av det här mer? Att det är enda fucking anledningen att jag går till soc. Jag hade aldrig gjort det om det inte vore såhär. Men mamma, TA DITT LIV SAMMAN. Jag är bara 16 år, jag kan inte ta hand om dig längre, jag är trots allt bara ett barn...


Gimme love, gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to endure
When I'm fed up with this world
Gimme love, gimme love
Gimme love to give to others
Gimme strength to endure
When I simply hate this world

<3

Jag börjar tappa orden. Det börjar bli ansträngande att blogga. Men jag mår sämre om jag inte gör det. Så det kanske blir flera korta inlägg framåt över. Jag har inte gjort någonting vettigt idag... Inte ens gått utanför lägenhetsdörren. Jag har legat den största tiden i min säng, i mörkret och kollat på tv och hatat livet. Hur kan man bli lycklig? Har ni tips? Jag prövar vad som helst som jag inte redan prövat. Sen så behöver jag spara pengar, hur fan lyckas folk? Hur kan folk gå runt med 2000 på sina konton och inte veta vad dom ska göra med dom? Jag funderar på att FÖRSÖKA spara 200kr i månaden ungefär(jag tror inte jag kommer lyckas, men ändå). Morfar har namnsdag den 8. Ska påminna mamma om det, se om hon säger något. För hon verkar junte vilja säga nåt bara sådär. Jävla mamma, jag behöver veta, förstår du inte det?

Nu ska jag gå och äta mina äggmackor.

Skjut ingen imorgon, du kan skjuta idag
Kyss ingen imorgon, du kan kyssa idag

<3

Måste bara skriva ett blogginlägg om hur jävla fin, bra, härlig, underbar osv. Håkan Hellström är. Jag kom på det nu, hur jävla bra han fått mig att må, hur mycket han fått mig att orka, hur han hjälper mig så jävla mycker genom livets svåra stunder. Ibland må jag kläcka ur mig att jag hatar honom, men det är bara för att jag inte lyssnat på vad han sjunger. Och det gör mig arg. Men sanningen är att Håkan är så jävla underbar, t.ex. den här skiten med jp. Låtarna fick mig att gråta och tänka tillbaka, det var nog bra, för då kunde jag tänka igenom allting. Hur allting var egentligen. Jag kunde se lite klarare. Sen konserten var så jävla bra! För jag skrek ut mig mina aggressioner, mina sorger och mina övriga känslor. Det var så jävla bra. För på konserter skriker, gråter och kaosar alla. Så man känner sig inte som ett jävla mongo, som när man skriker, gråter och kaosar ensam bland massa människor som stirrar av förundran (ja, det har hänt). Dessutom går Håkans texter rakt in i hjärtat och lindar som ett bomullslager runt det, så man blir lite bedövad. Håkan kan få en både glad och ledsen. Men ledsen på ett ganska bra sätt. För man känner sig inte ensam om sina problem. Det känns som att han kramar om en och säger "Jag har varit där, det går över". Självklart gråter man en skvätt för att det är så det är när det är svårt. Ord kan inte alltid torka tårar, men Håkans låtar har räddat mitt liv flera gånger. Inte sådär: "ohno nu ska jag dö -lyssna på håkan-, NEJ NU VILL JAG INTE DÖ MER!", utan snarare att han hjälpt mig genom jävligt svåra stunder när ångesten har tagit över kroppen och man helt enkelt bara ligger på golvet och skakar och gråter. Då är Håkans ord som en svag vind av tröst.

KÄNN INGEN SKAM FÖR MIG SÖDERMALM!

<3

Jag står fast vid min åsikt att fler borde sluta äta kött!
Ville bara få det sagt.

Idag har bestått utav att vara stört trött och gå runt i pjamas som en zombie tills typ sent på eftermiddagen och då duschade jag och klädde på mig kläder för att... GÅ OCH HANDLA! Som jag inte alls har gjort varenda jävla dag i minst en vecka nu... Sen så gick jag ut och satte mig i gräset och pratade med Bobski i telefonen. Det var mysigt, himlen började bli blå och det var ljummet i luften. NU ÄR DET SOMMAR PÅ RIKTIGT, AND I'M LOVING IT! Hatar dock att sola och bada, så fråga inte ens om jag vill! Gräset är så sjukt somrigt, grönt att jag höll på att dö av lycka (just an expression)! Sen så kollade jag på sanningens ögonblick och somnade såklart. Jag är inte förvånad. Det som gör mig arg är att jag kommer vara vaken sjukt sent och alla kommer sova, för alla ska gå till skolan imorgon, TJI PÅ DEN, DET SKA INTE JAG! Jag ska åka till sjukhuset för pengarna vi inte har och sen åka hem och sova, dagliga rutiner, vi älskar dom! (inte).

Nu ska jag gå och smyga i mig lite kladdkaka och hoppas att mamma inte märker.

Maybe this time it won´t heal
Maybe this time it will bleed untill I´m free

<3

Jag vaknade nyss, är klarvaken och vet inte vart jag ska ta vägen med tanke på att bobski(som för övrigt är den enda på min msn som är online) är helt väck. Jag antar att jag var jobbig förut, tänker inte ens prata om det. Jag har drömt konstiga drömmar om allt och inget. Det var nog ganska bra för mig tror jag. Att jag drömde om oss. För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va. Jag drömde att du älskade mig, men jag sa nej, jag visste den här gången vad som skulle hända. Allt började om på nytt och jag kunde välja att inte älska dig. Jag valde att låta dig gå, för slutet gör för ont i mig. Vårat slut. På våran saga. Som just för tillfället aldrig tar slut. Men jag tror att slutet har just börjat mellan dig och mig. Om det här är början på att glömma är jag tacksam. Även om det här inte är början är jag glad att jag drömde detta. För jag älskar att vi älskade varandra, även om det bara var för några dagar, timmar eller minuter. Så älskade vi varandra. Och det känner jag, att det var äkta. Jag som alltid gått runt och trott att du inte menade det du sa. Men jag förstår nu, ser allt klarare. Även om jag hade nekat dig min kärlek, så hade jag mått dåligt. Så det här är väl ett litet förlåt, antar jag. Även om jag inte tycker att du förtjänar det, för att du tog mitt hjärta och trampade på det (tro mig, det här betyder inte att jag inte hatar dig), och det kommer jag aldrig glömma.

Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa,
jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

<3

http://youtube.com/watch?v=sG7z0VAxBEc

Jag ÄLSKAR den här reklamen.
Den får mig sugen på skumparty SÅ IN I HELVETE!

(det förra inlägget skrev jag vid 01 igår. Det sparades tydligen som ett utkast)

Jag är så trött på mitt liv, eller s.k. liv. Det icke existerande livet. Jag vaknade imorse, klockan halv 1 ungefär, och satte direkt på datorn,gick ut i köket och kom på att det var lite försent för att äta frukost. Så istället kokade jag makaroner och klickade på nån äcklig pastasås från willys(otroligt viktig information enligt min hjärna, tydligen). Gick tillbaka till datorn med maten och loggade in på msn och bilddagboken. Var otroligt chockad när bara 4 personer var inne. Jag började undra vart fan alla var. Men sen kom jag på... Folk är ute och gör saker med sitt liv, dom är ute på picknickar, dom är ute på stan, dom är ute och träffar vänner. Sen jag, jag sitter här själv inomhus, ensam, i mitt icke existerande liv. Jag tänkte, jag kanske skulle ha en liten picknick. Men jag kom på sen, att vem skulle komma? Ingen... Jag känner ingen här, det har jag inget emot. Men jag önskar mig bort härifrån, så mitt liv kan börja någon gång. Varje gång jag kommer till någon vän i Stockholm så lever jag så jävla mycket. Jag är full av liv och springer runt och har allderles för mycket att göra. Det är inte konstigt att jag blir deprimerad av att att bo här i skövde, jag vill inte skaffa ett liv här, det erkänner jag. Men det är inte heller lätt att skaffa vänner i en stad som hatar en (ja jag menar verkligen hatar). Jag sitter nu här utan något att göra och funderar på att gå och duscha, handla och äta. Som mitt liv ser ut, sorgligt men sant.

Jag är trött på mina rutiner.

Glöm krav, rutiner, vi har för bråttom
Jag drömmer mig bort, saknar sommaren i Stockholm
Leva livet som det bara var så, hela tiden ta varenda dag så

<3

Bloggen har blivit ändrad, både design och färger, jag gillar det iaf!

Idag har varit störd, har varit upp och ner i humöret... Pratade med Sissel i telefon, det var typ allderles för längesen nu! Men det är skönt att veta att hon alltid finns där. Våran vänskap känns som den säkraste vänskapen jag har. Det har alltid varit så, vi har alltid haft varandra liksom! Det är bra med såna vänner, såna väner borde alla ha! Åtminstånde en iaf! För det är trygghet! Det känns faktist som att vi kommer vara vänner hela livet! Tack för att du finns och alltid funnits där!

Jag har ont i halsen igen. Eller ja, från örat ner till halsen. Och jag kan inte svälja. Och som ni kanske inte visste har jag överdriven salivbildning i munnen, vilket gör att jag måste svälja ofta. Nu _KAN_ jag inte svälja, vilket betyder: DREGELMIJA
Äckligt men sant!

Jag sitter och är kissnödig, jag är ofta kissnödig. Jag minns när jag var liten och sissel tyckte jag kissade ofta och sa att "Du kanske har diabetes!", hon har sagt så 2 ggr och båda gångerna har personerna hon sagt det till fått diabetes, hon borde därför hålla käften om det i framtiden!


Min diabetes kan gå och dö!
Tröstätning kan gå och dö!
Överätning kan gå och dö!
Feta magar som får en att se gravid ut kan gå och dö!
Smärta som inte är självvållad kan gå och dö!
Pankhet kan gå och dö!
Osv osv osv!

Snälla säg mig
Var tog vi vägen första gången?
Två vilsna själar i en dröm
Men den försvann
Så långsamt


<3

Tredje blogginlägget då, men vafan. Jag kan inte bara strunta i att skriva när jag behöver det. Och jag skriver när fan jag vill. Om ni vill läsa eller inte är upp till er. Men ni som orkar och vill läsa, here we go.

Jag orkar inte må dåligt, jag behöver må bra, om bara för några minuter/timmar/dagar/månader. Jag är glad för varenda jävla sekund jag får. Men det är dom små stunderna man lever för. Varför annars skulle man leva? För att föda barn och gifta sig osv? Nejtack, jag ska leva livet, här och nu. För en dag kanske dom där små stunderna av lycka försvinner, och då finns det verkligen inget att leva för längre. Man kan inte leva för någon annans skull, jag har gjort det en tid, och den tiden ville jag inget annat än att dö. Vaknade, första tanken, döden. Somnade, sista tanken, döden.

Så då måste man dra upp sig själv, för ingen annan kan/orkar/vill dra upp en. Det har jag erfarenhet utav.

Och idag så kollade jag min lunar och tänkte tillbaka på poptiden. Jag saknar det, saknar närheten, kärleken, regnbågarna, musiken, livet, utseendet, allt. Det var härligt och lättare så, visst så finns det saker jag har idag som jag gärna skulle velat ha då, men det är mer från då som jag skulle vilja ha idag, sånt som man inte kan ta tillbaka. Och det gör ont, det tynger.



Och trots allt så vill jag ju bara bli älskad på det där lilla speciella sättet. Det där sättet som värmer och gör en lycklig på riktigt, och jag har varit sån, även om kanske inte kärleken var sann eller äkta, så kände jag mig älskad, för du ljög så bra för mig, du ljög så bra att jag trodde på dig.

Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig,
även om jag inte kommer tillbaks till dig.

<3

Dagblogg, ovanligt. Hmm. Jag sitter här, kissnödig, spelar spel och lyssnar på lasse lindh. Jag funderar starkt på att gå ut och gå en bit. Gå bort och få vara ensam för en stund, kunna vara helt ensam, utan att en själ ser mig. Bara sitta på en bänk i ensamheten och fundera. Samtidigt hatar jag ensamheten mest av allt. Den äter liksom upp mig. Jag hatar det, att den får mig att känna mig så tom.

Bäst av allt vore om någon kom hit, följde med mig till ensamheten och satt på bänken i tystnad. Höll min hand och kände samma tomhetskänsla, så slipper jag känna som att jag är den enda existerande människan på jorden.