Försvunnen och vilse.

Fan att man ska behöva må såhär dåligt pga idioter som inte uppskattar en. FAN FAN FAN!

Blir så jävla trött på allt klagande här hemma.
Fattar du inte att om du fortsätter såhär så kommer du bli ensam?
Jag skulle nog vara världens bästa flickvän om jag fick den chansen.
Tack.

Måste lära mig hantera dissar. Lära mig att inte vara rädd för att bli dissad eller förolämpad.
Frågan är bara hur man gör.

Det är just sånthär som gör att jag inte släpper in folk. Att jag inte vill ha någon nära inpå. Det känns som att mitt hjärta brister, med hennes. Att se henne sådär ledsen och hjärtekrossad får mig att tro att jag gör rätt sak. Jag slipper allt som har med hjärtesorg att göra. Jag vägrar släppa in. Ytliga relationer är allt jag har. Vågar inte mer. Sen när jag väl kan tänka mig någon så gör jag något som bara fuckar upp det. Som ikväll. VARFÖR flirtade jag med han i kepsen? Varför lät jag Milad följa med hem. Varför varför varför? Jag orkar inte. Vet inte om han såg, men om han gjorde det så kommer orden "jag är inte sån" inte betyda någonting. För det är exakt sån jag är. I fuck on first date, liksom. Det är så jag har velat ha det. Jag blir ju iaf inte sårad. Vågar inte släppa in. När jag väl säger orden "jag är inte sån", så har jag släppt in någon ett steg innanför gränsen. Det är läskigt, men det betyder att "nej, jag tänker inte ligga med dig ikväll, för jag vill egentligen ha något mer". Någon gång vill jag våga känna hur det känns att släppa in någon innanför huden. Gilla någon mer än bara gilla sexet. Visst, så jag gör nu fungerar. Ingen blir sårad. Men ingen blir älskad heller. Det funkar för stunden, men jag vill älska och bli älskad tillbaka.

Jag saknar någon att bara hålla om. Egentligen någon som håller om mig. Pussar mig i nacken och drar fingertopparna längs min ryggrad. Att det kan vara så svårt att hitta någon som är villig att göra det. Även om jag hittade någon, hade jag inte vågat be om det ändå. Varför kan inte bara killar ta initiativet istället? Förstå att det är exakt det jag vill, kasta lite sten på fönsterrutan och be att få komma in. Kyssa mig och bara skeda hela natten lång. Jag behöver få vara en liten sked ibland. Ganska ofta egentligen, men det blir aldrig så. Jag sover ensam i min 120 säng och saknar någon som håller om mig, pussar mig i nacken och drar sina fingertoppar längs min ryggrad.

Vill inte vara inblandad i det här. På ett sätt är jag inte det heller. Men på ett annat så är jag det. Jag får skulden för allt, bara för att jag står upp för mig själv. Ska man behöva behandlas som skit bara för att man vågar säga ifrån? Tydligen.

Att må dåligt men inte ha någon att prata med.
Inte.
Någon.
Alls.

Jag saknar att ha någon som kan finnas där hela tiden.
Jag vill inte behöva någon.

Vill känna lycka någonstans i kroppen. Vill inte känna mig värdelös och äcklig i hela mig. Hela jag är fylld av ångest och äckel. Vill bara må bra i någon del. Känna att jag räcker i alla fall. Är det för mycket att be om egentligen?
Kanske bara borde knulla med allt och alla istället. Skita i allt. Supa, knulla och röka. Fuck life. Vad är jag här för, egentligen? Allt suger ju ändå. Speciellt jag. Som vanligt.

Saknar någon att cuddla med. Så kelsjuk att jag nästan dör. Behöver bara någon att sova bredvid som håller om mig. Är det för mycket begärt?

Spydde nyss.
Massor.
Det var äckligt.
Det var äckligt skönt.

Jag tror jag har glömt hur man gör?

Ångesten är ett faktum varje dag nu för tiden. Det känns inte direkt bättre att bli ignorerad. Eller ignorerad och ignorerad. Jag känner mig värdelös. Sanningen är nog den att jag är rädd att folk skäms över att ha legat med mig efteråt. Det känns som att dom vill hålla det hemligt för vem skulle egentligen vilja ligga med mig? Jag är ju jätteful och tjock. Säkert hemsk i sängen också. Fan vad jobbigt allting känns. Jag önskar att jag kunde gilla mig själv och tro gott om mig själv. Men det gör jag inte och det känns inte som andra gör det heller. Folk är bara vänner med mig för att vara snälla. För jag är varken fin eller snäll. Vad ser folk i mig egentligen? Killar: ett hål att knulla. Tjejer: ett fult offer som man går bredvid för att se snyggare ut.

Det känns inte bra i någon del av mig. Jag har vrålångest och attarax fungerar inte. Jag vill bara somna för att sen vakna och må bra. Se alla runt mig må bra. Bara orka leva. Jävla skithelvetesvärld och jävla skithelvetesliv. Jag vill bara ha ork.

Det känns som om jag ska dö. Jag kan inte andas och spyan ligger och väntar. Måste spy. Nu. Kommer dö.

Ah vänta lite. Ska bara plocka upp trosorna från golvet.

I lördags åt jag ett kokt ägg. Det var allt. Drack för mycket vodka och fick panikångest. Trodde jag skulle dö och det känns faktiskt fortfarande som jag dör. Har haft mer eller mindre ångest konstant sen jag kom hem från sjukhuset. Jag har ätit nu. Inte direkt nyttigt heller. Vilket ger mig ångest. Men jag är rädd för att jag ska sluta äta. Sluta äta och sluta med att jag dör. Jag vet inte vad som är värst. Att vara tjock eller att bara släppa taget och tappa kontrollen. Kontroll är det enda jag vill ha. Det känns som jag dör. Dör i hjärnan och hjärtat. Behöver något mer.

Känner mest för att dö fettodöden. Vill gråta, skrika och slå för att jag känner mig så jävla äckligt fet just nu. Mest för att jag åt pyttelite naturgodis (bara torkad frukt och lite cashewnötter) igår. Känner mig som ett misslyckande. Känner att vikten aldrig går neråt och jag bara väntar på något som aldrig verkar ske. När jag svalt i typ två dygn gick jag ner ett kilo ungefär. Det kändes bra. Var inte ens hungrig. Inte ens sugen. Ville bara vara tom och ren (och nyknullad men det behöver man inte tänka på). Har känt hur vikthetsen bara ökat och ökat men har ändå känt att det känns bra att ha kontroll. Se exakt vad det är man stoppar i sig. Nu skulle jag köpa något jag kunde äta på tåget hem till Skövde men gick och kollade kalorier på allt. Ingenting dög. Allt var för mycket. Allt över 50kcal kändes inte okej. Köpte en loka och några paket tuggummin. Det fick räcka. Nu har jag ätit pyttelite wok och broccoli med lite gräddfil och curry. Försökte inte tänka på kalorierna men vill mest spy nu. Vill bara vara tom ren (ochnivetvad). Igår åt jag sushi. Åt några bitar och mådde illa. Gick och stoppade fingrarna i halsen på toaletten. På en jävla restaurang. Känner mig i kontroll men ändå inte. Ska man leva efter kicken att känna sig smal och inte hungrig eller äta och njuta av att äta men sen få vrålångest för man har ätit. Jag har vrålångest nu. Bara för kalorier snurrar i mitt huvud. Gråter snart ihjäl och dör. Måste bli smal först bara.

Inget blir bättre. Allt blir sämre.

Skriver fler och fler inlägg här. Antar att jag gömmer mig. Vill inte visa att jag mår dåligt egentligen. Ler och låtsas vara glad. Kaos inombords. Känner hur orkelösheten gör sig påmind medan hoppet falnar. Ger upp allt som har med utbildning att göra snart. Hur ska man kunna fokusera på att plugga och göra skoluppgifter när man knappt kan fokusera på att leva? Allting bara snurrar och jag vet inte var jag står någonstans. Just nu ingenstans. Befinner mig i ingentinget. Vill ingenting. Strävar inte för någonting. Orkar ingenting. Tappar hoppet. Har jag någonsin kunnat behålla det lille hopp jag har? Tror nog inte det.
Gömmer mig så länge och ignorerar konsekvenserna.

Känner bara hur meningslöst allting känns just nu. Alla är på fest och jag har ingen lust att dricka alkohol eller vara runt fulla människor. Vill bara ligga hemma och kolla på film med några nära vänner och knappt säga någonting. Bara vara. Ligger istället själv och känner mig ensammast i världen. Har ångest och vill gråta. Hatar att vara själv. Har funderat ungefär tusen gånger om jag ska gå till festen och sitta där med Moa, nykter. Men det lockar inte. Jag vill bara inte vara ensam. Mår för dåligt. Jag är bra på att vara själv men usel på att vara ensam. Moa ligger inte ens här. Jag är helt ensam i vardagsrummet och jag bara längtar tills Fellie kommer hem, så jag slipper vara ensam. Jag känner mig som en tragisk människa när jag inte klarar av att vara själv. Jag vill kunna vara själv utan att drabbas av ångest och gråtattacker. Varför är jag som jag är? Jag är så trött på mig själv att det finns inte. Känns som jag gett upp hoppet att någonsin lyckas. Känner att jag aldrig kommer gå en dag utan smärta. Aldrig gå en dag utan att känna mig ensam. Aldrig gå en dag utan att känna mig ful och fet. Aldrig gå en dag utan att bara vilja ge upp, ligga hemma och bara försvinna. Gömma mig. Jag är så rädd för framtiden. Jag vägrar planera den. Jag vägrar tänka på den. För alla tankar som kommer säger att jag kommer misslyckas. Hur ändrar man såna tankesätt när man levt och tänkt så i hela sitt liv?