Försvunnen och vilse.

Det är just sånthär som gör att jag inte släpper in folk. Att jag inte vill ha någon nära inpå. Det känns som att mitt hjärta brister, med hennes. Att se henne sådär ledsen och hjärtekrossad får mig att tro att jag gör rätt sak. Jag slipper allt som har med hjärtesorg att göra. Jag vägrar släppa in. Ytliga relationer är allt jag har. Vågar inte mer. Sen när jag väl kan tänka mig någon så gör jag något som bara fuckar upp det. Som ikväll. VARFÖR flirtade jag med han i kepsen? Varför lät jag Milad följa med hem. Varför varför varför? Jag orkar inte. Vet inte om han såg, men om han gjorde det så kommer orden "jag är inte sån" inte betyda någonting. För det är exakt sån jag är. I fuck on first date, liksom. Det är så jag har velat ha det. Jag blir ju iaf inte sårad. Vågar inte släppa in. När jag väl säger orden "jag är inte sån", så har jag släppt in någon ett steg innanför gränsen. Det är läskigt, men det betyder att "nej, jag tänker inte ligga med dig ikväll, för jag vill egentligen ha något mer". Någon gång vill jag våga känna hur det känns att släppa in någon innanför huden. Gilla någon mer än bara gilla sexet. Visst, så jag gör nu fungerar. Ingen blir sårad. Men ingen blir älskad heller. Det funkar för stunden, men jag vill älska och bli älskad tillbaka.