Jag klarar mig aldrig ensam.
Tredje blogginlägget då, men vafan. Jag kan inte bara strunta i att skriva när jag behöver det. Och jag skriver när fan jag vill. Om ni vill läsa eller inte är upp till er. Men ni som orkar och vill läsa, here we go.
Jag orkar inte må dåligt, jag behöver må bra, om bara för några minuter/timmar/dagar/månader. Jag är glad för varenda jävla sekund jag får. Men det är dom små stunderna man lever för. Varför annars skulle man leva? För att föda barn och gifta sig osv? Nejtack, jag ska leva livet, här och nu. För en dag kanske dom där små stunderna av lycka försvinner, och då finns det verkligen inget att leva för längre. Man kan inte leva för någon annans skull, jag har gjort det en tid, och den tiden ville jag inget annat än att dö. Vaknade, första tanken, döden. Somnade, sista tanken, döden.
Så då måste man dra upp sig själv, för ingen annan kan/orkar/vill dra upp en. Det har jag erfarenhet utav.
Och idag så kollade jag min lunar och tänkte tillbaka på poptiden. Jag saknar det, saknar närheten, kärleken, regnbågarna, musiken, livet, utseendet, allt. Det var härligt och lättare så, visst så finns det saker jag har idag som jag gärna skulle velat ha då, men det är mer från då som jag skulle vilja ha idag, sånt som man inte kan ta tillbaka. Och det gör ont, det tynger.
Och trots allt så vill jag ju bara bli älskad på det där lilla speciella sättet. Det där sättet som värmer och gör en lycklig på riktigt, och jag har varit sån, även om kanske inte kärleken var sann eller äkta, så kände jag mig älskad, för du ljög så bra för mig, du ljög så bra att jag trodde på dig.
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig,
även om jag inte kommer tillbaks till dig.
<3
Jag orkar inte må dåligt, jag behöver må bra, om bara för några minuter/timmar/dagar/månader. Jag är glad för varenda jävla sekund jag får. Men det är dom små stunderna man lever för. Varför annars skulle man leva? För att föda barn och gifta sig osv? Nejtack, jag ska leva livet, här och nu. För en dag kanske dom där små stunderna av lycka försvinner, och då finns det verkligen inget att leva för längre. Man kan inte leva för någon annans skull, jag har gjort det en tid, och den tiden ville jag inget annat än att dö. Vaknade, första tanken, döden. Somnade, sista tanken, döden.
Så då måste man dra upp sig själv, för ingen annan kan/orkar/vill dra upp en. Det har jag erfarenhet utav.
Och idag så kollade jag min lunar och tänkte tillbaka på poptiden. Jag saknar det, saknar närheten, kärleken, regnbågarna, musiken, livet, utseendet, allt. Det var härligt och lättare så, visst så finns det saker jag har idag som jag gärna skulle velat ha då, men det är mer från då som jag skulle vilja ha idag, sånt som man inte kan ta tillbaka. Och det gör ont, det tynger.
Och trots allt så vill jag ju bara bli älskad på det där lilla speciella sättet. Det där sättet som värmer och gör en lycklig på riktigt, och jag har varit sån, även om kanske inte kärleken var sann eller äkta, så kände jag mig älskad, för du ljög så bra för mig, du ljög så bra att jag trodde på dig.
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig,
även om jag inte kommer tillbaks till dig.
<3
Kommentarer
Postat av: Martina
Livett är inte lätt. Det blir inte bättre av att ligga hemma och tänka på döden? hur ska du kunna bli lycklig om du tänker på döden? den gör dig inyte lycklig. Som sagt. det är inte lätt men det löser sig. Till slut. Det är bara att hålla ut. Och kom inte och säg att jag inte vet hur svårt det är. För det vet jag. Kanske är inläggning en lösning. För ett tag iaf? Psykolog och den biten också. Tänk även, hur skulle du må om någon av dina vänner skulle ta livet av sig? Likadant kommer dina vänner känna om du tar livet av dig. Ring om du behöver mer argument att man kanske inte ska leva för sina vänner men likförbannat behöver man inte strunta i dem och dö.
Trackback
