Försvunnen och vilse.

Måste bara skriva ett blogginlägg om hur jävla fin, bra, härlig, underbar osv. Håkan Hellström är. Jag kom på det nu, hur jävla bra han fått mig att må, hur mycket han fått mig att orka, hur han hjälper mig så jävla mycker genom livets svåra stunder. Ibland må jag kläcka ur mig att jag hatar honom, men det är bara för att jag inte lyssnat på vad han sjunger. Och det gör mig arg. Men sanningen är att Håkan är så jävla underbar, t.ex. den här skiten med jp. Låtarna fick mig att gråta och tänka tillbaka, det var nog bra, för då kunde jag tänka igenom allting. Hur allting var egentligen. Jag kunde se lite klarare. Sen konserten var så jävla bra! För jag skrek ut mig mina aggressioner, mina sorger och mina övriga känslor. Det var så jävla bra. För på konserter skriker, gråter och kaosar alla. Så man känner sig inte som ett jävla mongo, som när man skriker, gråter och kaosar ensam bland massa människor som stirrar av förundran (ja, det har hänt). Dessutom går Håkans texter rakt in i hjärtat och lindar som ett bomullslager runt det, så man blir lite bedövad. Håkan kan få en både glad och ledsen. Men ledsen på ett ganska bra sätt. För man känner sig inte ensam om sina problem. Det känns som att han kramar om en och säger "Jag har varit där, det går över". Självklart gråter man en skvätt för att det är så det är när det är svårt. Ord kan inte alltid torka tårar, men Håkans låtar har räddat mitt liv flera gånger. Inte sådär: "ohno nu ska jag dö -lyssna på håkan-, NEJ NU VILL JAG INTE DÖ MER!", utan snarare att han hjälpt mig genom jävligt svåra stunder när ångesten har tagit över kroppen och man helt enkelt bara ligger på golvet och skakar och gråter. Då är Håkans ord som en svag vind av tröst.

KÄNN INGEN SKAM FÖR MIG SÖDERMALM!

<3