Försvunnen och vilse.

Jag vet inte hur jag ska komma ur den här svackan. Jag ligger mest och lyssnar på musik och gråter när jag inte är i skolan. Det känns förjävligt att det är det enda jag är kapabel till att göra. Jag har ju försökt att dra upp mig själv, men jag är så jävla svag just nu. Jag vet dessutom inte varför jag är såhär ledsen. Jag borde inte ha reagerat såhär hårt på att han lämnade mig. Det jobbigaste är när jag är bland folk och måste låtsas vara något jag inte är. Att jag låtsas att jag mår bra. Visst, jag är bra på det. Men det tär på krafterna. Dessutom kan jag inte sköta min diabetes ordentligt heller. Jag känner hur jag bara tappar greppet om allt. Jag blir så jävla trött på att jag är som jag är. Jag tror egentligen inte att det är själva grejen att han lämnade mig som är jobbig, utan att jag blev övergiven, sviken, ensam och att det bara konfirmerar mina tankar om hur äcklig och värdelös jag är. Självhatet blev konfirmerat och därför stämmer det. Jag är inte god nog åt någon. Jag vill bara ge upp mitt liv, för jag känner att jag orkar inte leva ensam längre. Jag har verkligen ingen som kan vara där för mig till 100%. Allt befinner sig utom räckhåll och jag kan inte lita på människor. Jag kan inte ens lita på mamma och pappa. Inte någon. Det dödar mig att jag är alldeles ensam i det här. Jag klarar inte av den här ensamheten.

Det är mensblod överallt. Till och med på mitt golv.

puss.

Vädret gjorde att min göteborgsresa blev inställd. Jag vill gråta och skrika. Jag vill bort ifrån mig själv. Ändå är jag lite lättad. Jag slipper vara nära dig. Fast du är nära hela tiden. För nära

kom närmre...

Imorgon åker jag till min moster i Göteborg. Det känns förjävligt om jag ska vara ärlig och jag vill mest gråta när jag bara tänker på det. Alltså det är ganska sjukt hur jobbigt det kan kännas att bara vara i samma stad som Per. Jag är så jävla trött på att han ska existera i min värld. Även om jag inte vill att han ska det, så gör han det. Fan ta honom. Jag kommer aldrig förlåta honom för vad han gjorde mot mig. Men jag kommer aldrig glömma hur underbart allt var när det var bra heller. Fast det är allt jag vill. Jag vill inte minnas, för då skulle det inte göra ont. Jag önskar att det var som om det aldrig hänt. Kan man kasta minnen?

Jag visste från början att jag skulle bli sårad. Jag hade det på känn och funderade allvarligt talat på att inte låta dig inpå livet. Jag hade från början känslan av att jag skulle bli sårad inom en snar framtid. Under en lång tid gick jag och väntade på att du skulle såra mig. Men det kom aldrig. Jag lät mig falla för dig mer och mer och lät dig komma nära. Lät mig själv lita på dig och lät mig falla för dig. Sen sårade du mig ändå, även fast du lovade mig att du inte skulle såra mig. Att vi inte skulle såra varandra... Men varför i helvete litade jag på dig? När jag visste att jag skulle bli sårad? Jag måste sluta hoppas på att någon som inte ska såra mig kommer. Jag måste tappa hoppet om att folk inte sårar. Att folk går att lita på.

Du gnager fortfarande i min hjärna och du sliter i mitt hjärta. Jag önskar att det inte var så, men så är det. Tyvär

Jag vill inte att du ska se
alla märken på min hud
Jag vill inte ens att du ska le
när jag säger att jag är ful…

Jag vill inte att du ska be
om att få röra min hud
Jag vill inte ens att du ska se
min kropp när det är ljust…




(Vem är du enda person som läser denna blogg?)

Jag vill bara slå, skrika, riva, sparka och sen falla in i dina armar igen och bara gråta.

Jag kommer aldrig få känna dina armar runt mig igen och jag har insett det, ja. Det gör dock jävligt ont. Så ont att DU river, slår och sparkar mig. Inuti river du sönder, du slår mitt hjärta i tusen bitar och sparkar mig i magen så jag tappar andan. Jag kan inte göra annat än att låta dig såra mig. Eller det har du redan gjort. Det är väl jag själv som sårar mig just för tillfället. Men det är du som är grunden. Jag KAN INTE släppa dig ordentligt. Love never really dies och jag hatar det. DU FICK MIG ATT FALLA OCH DU FÅR MIG ATT DÖ INOMBORDS. Kan inte leva som jag brukade. Kan inte gå tillbaka till att trycka bort alla känslor och slippa känna. Det går inte. Du förstörde mig din jävel.

fuck you.

Jag har lärt mig att jag är ensam och måste lära mig att leva ensam.

Kanske inte för resten av mitt liv, men för nu. "Jag skulle inte ha så bråttom att träffa någon ny". Jag har satt mina mål och dom ska jag hålla. Nu är det så det är och jag får leva med det.

Att jag gråter mig till sömns är ett faktum. Jag klarar av dagarna utan att bryta ihop. Men när jag sitter i min ensamhet i mitt rum, lyssnar på musik och får släppa fram tankarna, det är då jag tappar taget. Det är då kontrollen slipper ur mitt grepp. Det är då tårarna rinner längs kinderna och förstör allt. Allting gör ont. Vad jag än tänker på gör det ont.

Jag kan inte sluta hoppas på att du ska komma tillbaka. Även fast jag vet att det aldrig kommer hända. Jag hoppas fortfarande och jag vill ge upp. Men jag kan inte.


Now that you've made me want to die
You tell me that you're unboyfriendable
And I could never make you stay

Inatt blev jag den svagaste individ jag vet. Jag la mig i fosterställning och bara grät rakt ut. Jag lät allting bara komma ut. Att du lämnade mig var det värsta du kunde göra. Du visste hur rädd jag var för att bli sårad och det var precis vad jag blev. Du får mig liksom att tappa hoppet om att bli kär. Jag trodde inte på kärlek innan du kom. Jag struntade i allt som hade med förhållande att göra. Men du förstörde mig. Du omvände mig till att kunna tro på oss. Det gick en månad och det är en av dom finaste månaderna i mitt liv. Men förra tisdagen bara vände allt. Du blev tyst och jag fick panik. Jag försökte få tag på dig, men inget svar. Inte förräns igår. Du skrev att du sa att det kunde hända. Du hade isolerat dig från nästan alla, även mig och jag anade det. Men det som skrämde mig var att jag inte var säker. De enda stunderna när jag var lugn, var när jag tänkte att du isolerat dig. Alla andra tankar dödade mig och jag förstog att om du hade isolerat dig så skulle jag kunna ta det lättare nästa gång... Nästa gång kommer aldrig, då du insett att du inte vill ha ett förhållande. Eller vill och vill. Du klarar det inte. Och när du skrev det så sprack mitt hjärta igen. Det som spruckit så många gånger förut. Fast den här gången gjorde det ondare och det sprack mer än det någonsin gjort förut. Eller nej, en gång har det spruckit mer. Men du har sårat mig så jävla djupt. För dina ord ekar i mitt huvud "Men då sårar vi inte varandra då?"

Det var ditt löfte till mig och du bröt det. Visst, du ska inte vara i ett förhållande om du inte klarar det. Speciellt inte med mig, om du inte klarar att någon är beroende utav dig. Men du var så mycket för mig. Du var liksom det finaste jag visste. Jag kan inte definiera mina känslor för dig. Men dom är starka och hade kunnat bli starkare. Du gav mig hopp, och det var det värsta du kunde göra. För du gav mig hoppet som inte fanns egentligen. Du gav mig hopp om oss, när du kände dig instängd. Jag kan inte förlåta dig för det. Och jag vill inte ens känna dig. Jag önskar att du suddades ut ur mitt minne. Men jag känner mig själv. Du är etsad i mig. Det kommer du alltid vara.

Att jag alltid ska falla för såna cpn och sär. Fan ta allt som har med känslor att göra. FAN TA DET!