Försvunnen och vilse.

Jag visste från början att jag skulle bli sårad. Jag hade det på känn och funderade allvarligt talat på att inte låta dig inpå livet. Jag hade från början känslan av att jag skulle bli sårad inom en snar framtid. Under en lång tid gick jag och väntade på att du skulle såra mig. Men det kom aldrig. Jag lät mig falla för dig mer och mer och lät dig komma nära. Lät mig själv lita på dig och lät mig falla för dig. Sen sårade du mig ändå, även fast du lovade mig att du inte skulle såra mig. Att vi inte skulle såra varandra... Men varför i helvete litade jag på dig? När jag visste att jag skulle bli sårad? Jag måste sluta hoppas på att någon som inte ska såra mig kommer. Jag måste tappa hoppet om att folk inte sårar. Att folk går att lita på.

Du gnager fortfarande i min hjärna och du sliter i mitt hjärta. Jag önskar att det inte var så, men så är det. Tyvär