Försvunnen och vilse.

Jag vet inte hur jag ska komma ur den här svackan. Jag ligger mest och lyssnar på musik och gråter när jag inte är i skolan. Det känns förjävligt att det är det enda jag är kapabel till att göra. Jag har ju försökt att dra upp mig själv, men jag är så jävla svag just nu. Jag vet dessutom inte varför jag är såhär ledsen. Jag borde inte ha reagerat såhär hårt på att han lämnade mig. Det jobbigaste är när jag är bland folk och måste låtsas vara något jag inte är. Att jag låtsas att jag mår bra. Visst, jag är bra på det. Men det tär på krafterna. Dessutom kan jag inte sköta min diabetes ordentligt heller. Jag känner hur jag bara tappar greppet om allt. Jag blir så jävla trött på att jag är som jag är. Jag tror egentligen inte att det är själva grejen att han lämnade mig som är jobbig, utan att jag blev övergiven, sviken, ensam och att det bara konfirmerar mina tankar om hur äcklig och värdelös jag är. Självhatet blev konfirmerat och därför stämmer det. Jag är inte god nog åt någon. Jag vill bara ge upp mitt liv, för jag känner att jag orkar inte leva ensam längre. Jag har verkligen ingen som kan vara där för mig till 100%. Allt befinner sig utom räckhåll och jag kan inte lita på människor. Jag kan inte ens lita på mamma och pappa. Inte någon. Det dödar mig att jag är alldeles ensam i det här. Jag klarar inte av den här ensamheten.