Försvunnen och vilse.

Imorgon åker jag till min moster i Göteborg. Det känns förjävligt om jag ska vara ärlig och jag vill mest gråta när jag bara tänker på det. Alltså det är ganska sjukt hur jobbigt det kan kännas att bara vara i samma stad som Per. Jag är så jävla trött på att han ska existera i min värld. Även om jag inte vill att han ska det, så gör han det. Fan ta honom. Jag kommer aldrig förlåta honom för vad han gjorde mot mig. Men jag kommer aldrig glömma hur underbart allt var när det var bra heller. Fast det är allt jag vill. Jag vill inte minnas, för då skulle det inte göra ont. Jag önskar att det var som om det aldrig hänt. Kan man kasta minnen?