Försvunnen och vilse.

Jag känner mest för att ge upp det här. Gråtfärdig hela tiden och jag är ett känslomässigt vrak. Har aldrig i hela mitt liv varit så sugen på en ostmacka. Bara ikväll? Jag har ju skött mig så bra. Jag vet inte om jag orkar. Känner mig trött hela tiden. Trött, svag och skakis. Det här är värre än någon bantningskur jag någonsin testat. Känner mig uppgiven. Har massor av mat i kylskåpet som bara står och blir dålig. Känner mig dålig. Känner mig orkeslös. Känner mig trött på livet. Känner mig trött på att det enda sättet för mig att bli smal är att hetsbanta så jag mår så jävla dåligt att jag bara vill ge upp allt. Varför ens bry sig? Jag önskar att jag kunde nöja mig med att vara tjock. Tjock och glad. Existerar det ens? Skitliv. Döda mig.

Jag har ångest och vill gråta bort allt dåligt i mitt liv. Vill bara gråta och gråta tills allt ont är borta. Jag drömmer mardrömmar varje natt och det skrämmer livet ur mig. Jag orkar bara inte längre. Har så jävla ont nu igen. Det tär på mig. Det äter upp mig och jag äter upp mig. Blir fetare och fetare. Det tär på mig. Jag försöker vara mitt bästa jag, men det är svårt att hålla upp fasaden alla gånger. Fan.

Jag satt och tänkte på min situation. Hur jag egentligen mår. Lyssnar på gammal musik som jag brukade gråta till. Det tar inte längre. Jag mår relativt bra för att vara jag. Det enda jag ibland mår sådär jättedåligt över är alla mina fysiska sjukdomar. Visst jag har lows. Speciellt när jag haft en jättefin tid med mina vänner och den tar slut och jag måste säga hejdå. Men jag kan ändå till viss del känna att jag träffar dom snart igen och har det minst lika roligt igen.
Jag har verkligen växt som person och det har jag mig själv att tacka. Såklart mina vänner också. Utan er hade jag inte varit någonting. Men jag har verkligen tagit tag i mitt liv och känner livsglöd. Jag VILL leva och jag VILL vakna nästa dag. Det fanns en tid då allt jag ville var att dö. Jag hade konstant ångest och tänkte att mitt liv kommer aldrig fixa sig. Jag vet inte vad det var som faktiskt ändrade mina tankesätt, men något var det. Jag vaknade på morgonen och var glad. Såg fram emot dagen och sådär. Det är helt sjukt. Alla dessa låtar som fått mig att gråta sönder hela mig själv, får mig bara att tänka på mitt förflutna och får mig att känna mig stark! Jag känner mig som en helt ny människa. Jag har lämnat vänner som dragit ner mig, stulit energi och tryckt ner mig istället för att pusha mig. Jag har nya vänner som alltid försöker pusha mig framåt på ett sätt som faktiskt fungerar. Jag är så nöjd med mitt liv. Jag vill nästan gråta lite för att jag har det så bra som jag faktiskt har det. Visst, jag har mina hjärnspöken och det kommer jag nog alltid ha. Men jag mår bra. Jag kan med ärlighet i rösten säga att JAG MÅR BRA! Jag börjar mitt liv och snart flyttar jag hemifrån också. Åh, jag är så stolt. Jag älskar mitt liv!
PUSSPUSSPUSSPUSS!

Min närmsta vän har blivit så ätstörd att hon gråter konstant över kalorier och kolhydrater som hon får i sig. Hon skulle kommit hit imorgon, men kommer inte för att hon är så förstörd. Jag kan inte hjälpa att ta på mig skulden. Hon var ju frisk innan jag började bete mig som ett cp och klaga på min vikt. Innan hon lärde känna mig så åt hon precis vad hon ville och mådde inte dåligt över det. Nu sitter hon alltså och gråter över sin kropp. Jag kan intyga er om att hon är smal som en sticka och är jättefin. Jag skulle döda för att få den kroppen hon har. Vad fan ska jag ta mig till? Jag kan inte hjälpa att jag är så störd när det gäller mat och tydligen smittar det. Jag orkar inte mer. Jag drar ner mina vänner och det har alltid varit det sista jag velat göra. Livet går under och jag kan inte göra något. Kastat alla livbojar och nu dör alla som är ombord på mitt skepp. Det är mitt fel och jag är en dålig människa. Önskar att jag kunde rädda hela världen och offra mig själv, men det går inte. SKITLIV. JAG HATAR DET. JAG ORKAR INTE. JAG VILL BARA SLIPPA DET HÄR.

Min kropp skriker av ångest. Jag är tjock. Jag är ful. Jag är värdelös. Jag är en hemsk människa. Jag sårar folk. Jag blir för lätt sårad. Jag bryr mig för lite. Jag bryr mig för mycket. Jag tänker efter för lite. Jag tänker efter för mycket. Alltid fel tidpunkt. Allt blir fel. Det är nog mig det är fel på. Jag tror att jag egentligen inte förtjänar vänner. Jag tror nog att dom skulle må bättre utan mig. Jag känner hur jag bara gör folk besvikna hela tiden. Jag räcker inte till. Jag är för mycket. Jag är jobbig och inte bra för någon eller något. Jag orkar inte. Jag mår så otroligt jävla dåligt när jag tänker efter. När jag bara lever, släpper mina hämningar och tar allting som det kommer, mår jag som bäst. När jag dricker mig full, struntar i resten av världen och bara dansar, skrattar och sjunger med mina vänner. Det är enda stunden jag slipper må dåligt över att jag är jag. Att jag är som jag är. Det är så jävla svårt just nu och det finns nog inget jag kan göra åt det. Jag är jag och det kan jag inte göra något åt. Jag kanske borde vara full hela tiden istället. Sluta tänka alls och bara dansa. Jag vet ingenting längre. Vem är jag och varför gör jag som jag gör? Varför sårar jag folk jag älskar?

Så jävla irriterad. Hela dagen har jag varit lättretad och alla påstår att det är pms. DET ÄR INTE PMS FÖR JAG SKA INTE HA MIN MENS PÅ ASLÄNGE TYP. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Sov bra i natt också. Fattar inte vad det är för fel på mig.

Har kräkts tre gånger idag. Känns som att det inte kommer sluta där. Mår _SÄMST_ över att jag inte får upp tillräckligt mycket. Har ont i huvudet och blöder i halsen. Jag är ett vrak men jag tänker inte sluta. Tänker kräkas och träna tills jag blivit av med min fettomage och mina fettolår. Hatar livet. puss.

Spydde så jag började blöda näsblod. Det stoppade mig dock inte från att fortsätta.

spyan!

Jag skrämmer mig själv. När jag inte visste att man gick ner i vikt av att inte sköta sin diabetes så misskötte jag den ju inte med flit. Nu tänker jag "Ja men om jag äter nu utan att ta insulin går det ändå rakt igenom kroppen och jag blir inte fetare". Jag är rädd för att jag sakta men säkert dödar mig själv.

Vrålkåt.

Jag vill bara kräkas upp allting jag ätit inom dom närmsta timmarna. Jag har sån ångest bara för att jag ätit. Det är värre än det varit på länge. Jag har ångest TROTS att jag inte hetsätit. Jag har ätit LITE och har ångest över det. Det här håller på att gå överstyr. Jag kan inte leva med att gå runt med ångest bara jag stoppar i mig något alls. Jag kan inte svälta p.g.a. min diabetes, men egentligen är det allt jag vill. Vill aldrig mer äta. Vill inte må såhär av att äta. Fan ta mig på riktigt. Jag ät en tjock, värdelös tönt. Kan lika gärna gå och äta ihjäl mig. Vill inte leva som tjock. Vill leva som smak. Vill inte vara tjock. Aldrig. HELVETE

Jag läste nyss om en människa som fått en diagnos och det började snurra tankar i mitt huvud som jag nog egentligen vill att folk ska läsa, men inte vågar skriva så folk kan se hur som helst. När folk får en diagnos så känns det som att dom har fått en anledning att sluta bry sig. Att dom kan skylla på att dom faktiskt är sjuka. Är det inte lite så? "Nej men jag kan inte koncentrera mig för jag har adhd". Jag kan inte riktigt tycka att det är rätt. Visst det är JÄTTEBRA att folk får reda på vad det är för fel och varför dom inte kan koncentrera sig, men att skylla på att man inte kan för att man är sjuk, det är bara att ge upp? Man får fortsätta kämpa, precis som innan man fick diagnosen. Diagnosen ska HJÄLPA dig att klara dig bättre. Att folk runt omkring ska förstå varför du beter dig som du gör. Jag tror att det är något fel på mig, men jag vill inte veta. Jag kämpar till och med mot något jag inte ens vet vad det är. Om det ens är något. Lägg ner bortförklaringarna "jag har faktiskt en diagnos" och kämpa mot din sjukdom istället. Ta den hjälp du behöver, men ge för fan inte upp. Då sjunker du nog i allas ögon, faktiskt.

Nej, det är inte synd om dig. Ha ha, jag skrattar åt dig.

Helt seriöst så kan jag ju inte låta bli att bli lite nyfiken. Men jag vet att det är fel. Känner att jag inte borde. Men är för nyfiken för att låta bli. Fan jag är ju sjuk i huvudet. My god! Att skicka sånahär halvgrova sms till en kille som är upptagen och en av mina närmsta vänner är nog inte bra. Hans tjej är dessutom en väldigt bra kompis. Men jag är ju som jag är och kan inte låta bli att ge efter till nyfikenheten. Det är inget seriöst ändå. Det är bara halvgrovt.

Ligger i min säng, känner mig tjockast i världen och vill bara gråta över det. Jag vill kunna ta tag i mitt liv. Men det krävs mycket för att lyckas. Visst, jag har inte ätit jättedåligt idag, men igår åt jag sjukt mycket dåligt och jag har ångest över att jag känner att det aldrig har ett slut. Detta lidande tar aldrig slut och jag dör inombords för att jag inte har krafter till någonting.

Fan ta mig och mitt svaga, ångestfyllda sinne

What the fuck is going on here? Kom ut ur mitt rum och mamma har typ gråtit och Johan sitter i köket och äter, själv. Vad fan är det jag har missat kan man fråga sig? Just nu känner jag bara att något förjävligt hänt och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Hålla mig undan eller fråga vad fan det är som händer egentligen? Jag har migrän eller så är jag fortfarande bakfull. Jag vet inte. Antar att det är migrän, då huvudvärken inte går över när jag tar värktabletter. Medicinjävel, fyfan. Häller i mig vatten och inget hjälper fan. Vill mest bara cleara min hjärna från allting just nu.

Kissa först, ringa Kajsi sen.
fuckit

Jag mår sämst i världen. Känner mig så jävla... hjälplös? Eller jag känner snarare att jag inte räcker till för tillfället. Jag känner mig som världens sämsta kompis och jag känner mig övergiven och hatad. Jag har så mycket inom mig som bara vill ut. Som bara vill skrika stopp och belägg. Nu ska vi reda ut det här.

Jag vet inte ens vad jag skriver längre. Orkar inte tänka.

Fan ta mig och fan ta dig.

Det känns inte rätt att du ska hålla på och spy och säga att du är tjock, sen förneka att du har ätstörningar igen/fortfarande. En gång ätstörd, alltid ätstörd. Man kan lära sig att sluta med ätstörningshandlingarna, men tankarna finns alltid där. En gång ätstörd, alltid ätstörd. Sen att du inte ser hur mycket du sårar mig genom att säga att DU är tjock. Jag är så jävla mycket tjockare än du och har redan grov jävla ångest över det. Jag får ångest av att se mig själv i spegeln. Jag orkar inte ha både min sjukdom och din sjukdom på mitt samvete. Jag orkar inte bry mig om att jag är ätstörd när du håller på som du gör. Eller jag orkar snarare inte hålla mig uppe ur skiten. Du drar ner mig mamma, utan att du inser det själv. Du river ett sår i min själ som bara blir större och större. Jag orkar inte bygga upp mig själv när det är som det är. Jag vill bli frisk. Men hur fan ska jag kunna bli frisk om inte du är det?

Jag känner att min psykiska och fysiska hälsa får folk att tröttna på mig. Jag vet att det är det enda jag pratar om. Men ni förstår inte hur ont jag har och hur hårt det slår tillbaka på mig. Att ha konstant ont är det värsta som finns. Jag önskar att jag vore död istället. Jag håller fast vid mina ord som jag sa innan jag blev diagnostiserad. Jag dör hellre än att ha reumatism. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv som jag har nu. Det är allt jag pratar om, för det är allt jag kan tänka på. Hur fucking jävla ont det gör. Dag in och dag ut. Ni förstår inte och kommer antagligen aldrig förstå. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till för att slippa det här.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till med alla känslor som bara virvlar runt i mig. Jag gråter och slår i kudden om vartannat. Jag är så jävla arg på allting och jag orkar inte vara ett känslomässigt vrak. Jag kan inte hantera det på något annat sätt än att trycka i mig mat. Kan inte stoppa känslorna från att bara storma i mig. Får inget lugn. Inte ens när jag sover. Allting stör och ingenting får mig att känna mig tillfreds.