Försvunnen och vilse.

Min kropp skriker av ångest. Jag är tjock. Jag är ful. Jag är värdelös. Jag är en hemsk människa. Jag sårar folk. Jag blir för lätt sårad. Jag bryr mig för lite. Jag bryr mig för mycket. Jag tänker efter för lite. Jag tänker efter för mycket. Alltid fel tidpunkt. Allt blir fel. Det är nog mig det är fel på. Jag tror att jag egentligen inte förtjänar vänner. Jag tror nog att dom skulle må bättre utan mig. Jag känner hur jag bara gör folk besvikna hela tiden. Jag räcker inte till. Jag är för mycket. Jag är jobbig och inte bra för någon eller något. Jag orkar inte. Jag mår så otroligt jävla dåligt när jag tänker efter. När jag bara lever, släpper mina hämningar och tar allting som det kommer, mår jag som bäst. När jag dricker mig full, struntar i resten av världen och bara dansar, skrattar och sjunger med mina vänner. Det är enda stunden jag slipper må dåligt över att jag är jag. Att jag är som jag är. Det är så jävla svårt just nu och det finns nog inget jag kan göra åt det. Jag är jag och det kan jag inte göra något åt. Jag kanske borde vara full hela tiden istället. Sluta tänka alls och bara dansa. Jag vet ingenting längre. Vem är jag och varför gör jag som jag gör? Varför sårar jag folk jag älskar?