Försvunnen och vilse.

Det känns inte rätt att du ska hålla på och spy och säga att du är tjock, sen förneka att du har ätstörningar igen/fortfarande. En gång ätstörd, alltid ätstörd. Man kan lära sig att sluta med ätstörningshandlingarna, men tankarna finns alltid där. En gång ätstörd, alltid ätstörd. Sen att du inte ser hur mycket du sårar mig genom att säga att DU är tjock. Jag är så jävla mycket tjockare än du och har redan grov jävla ångest över det. Jag får ångest av att se mig själv i spegeln. Jag orkar inte ha både min sjukdom och din sjukdom på mitt samvete. Jag orkar inte bry mig om att jag är ätstörd när du håller på som du gör. Eller jag orkar snarare inte hålla mig uppe ur skiten. Du drar ner mig mamma, utan att du inser det själv. Du river ett sår i min själ som bara blir större och större. Jag orkar inte bygga upp mig själv när det är som det är. Jag vill bli frisk. Men hur fan ska jag kunna bli frisk om inte du är det?