Försvunnen och vilse.

Jag har varit i sthlm och har inte haft ork/lust/tid att blogga.

Just nu känns allt rätt åt helvete.
Men det är okej.
Man får må dåligt

Jag hatar er så jävla mycket. Men ni förstår inte hur mycket ni sårar mig.

beror på att emma är här och ska sova här inatt.
Bloggar imorgon!

Kokar ris och brunsås.
Jag försöker verkligen att låta bli.
I just can't
Jag behöver rehabilitering.
Åka till något ställe där jag inte tänker så mycket på att äta.
Där jag inte har möjligheten att äta.
Där jag kan leva livet som jag EGENTLIGEN vill.
Eller så super jag mig konstant full. Då tänker jag iaf inte på mat.
HAHAHA!

Mitt liv är i ett stort kaos.

Okej, nu ska jag klaga lite.
JAG HATAR SNÖ, KYLA, IS (PÅ MARKEN SOM MAN HALKAR PÅ) OCH MINUSGRADER!
Jag går runt hemma i strumpbyxor, mjukisbyxor, t-shirt och tjocktröja. Jag fryser RÖVEN av mig annars :C
Får snart använda mössa och halsduk inne snart, så kallt äre!

Sen vaknade jag imorse och kände att jag har VÄRLDENS träningsvärk i rumpan!? Vad fan har jag gjort som gett träningsvärk i RUMPAN!? Eh, suttit, typ? DET ÄR JOBBIGT.

Imorgon är det måndag och jag börjar få lite panik inför det. Jag känner mig verkligen inte pepp på skolan. Vill bara ligga hemma en eller två veckor till. Men då kommer jag inte bli godkänd i de ämnen jag läser, och det suger juuu. Jag ligger redan i riskzonen. RÖV OCH PANNKAKA, OKI!?

Nu ska jag äta makaroner och sojakorv, ligga i soffan och kolla på värdelösa tv-program.

puss

Trött, hungrig och uttråkad. FYFAAAAAAAAAN säger jag bara.

Kom hit och party like the animal u r?
Jag ska gå och baka paj och kolla på tv nu
FÖR JAG HAR INGET BÄTTRE FÖR MIG...
This sux  BIG TIME!

Idag är ingen bra dag.
Vaknade imorse med FETASTE huvudvärken, spydde och somnade om.
Kände att det inte var värt att gå till skolan med migrän.
Nu är jag vaken igen, har fortfarande sjukt ont i skallen och mår illa som fan.
Tyck synd om mig, JA!

Jag är så sjukt jävla instabil i mitt humör. Jag kan ena sekunden skratta och vara jätteglad och andra sekunden gråta och vara jätte ledsen/arg/rädd.
Jag behöver åka härifrån. Åka till norrland vore inte helt fel alltså. Men det har jag inte råd med. Inte än iaf...
Nu orkar jag inte skriva mer, för det känns som jag ska spy.
Men jag skulle uppskatta lite sällskap, om någon har råd/tid/lust att komma.
Ni är varmt välkomna!

Att leva ett liv med ångest är inte lätt. Egentligen skulle jag nog hellre dö. Men det är inte ett alternativ. Så här går jag med ångest allt för ofta. Och att inte ens min pappa kan förstå varför jag har ångest, det gör ont. För även om jag förklarar, så förstår han inte... Ett liv med ångest är inte ett liv, utan ett helvete...

Ni må ha ändrat pappa, men jag är starkare än honom. Jag är mig själv och ingenting ni säger, gör eller vill kan ändra på det. Jag är en sjuk människa och jag är på väg mot ett friskare liv. Men det är en lång väg kvar. Tills dess får ni acceptera att jag är jag. Tack

Psykologen idag. Vi pratade om alla mina rädslor. Hon sa att det är min fantasi som skapar mina rädslor och att jag borde använda min fantasi för att bli av med dom. Men då kom jag fram till varför jag inte kunnat bli av med mina rädslor. Jag vill inte! Mina rädslor hindrar saker från att hända. Visst går jag på högvarv hela tiden pga allt jag måste akta mig för. Men jag känner en trygghet i att vara rädd. När jag är rädd så undviker jag att göra saker som är "farliga". Som t.ex. att gå ut själv när det blivit mörkt. Som att inte lämna mitt rum om jag inte måste osv. Om jag inte lämnar mitt rum, så riskerar jag inte att möta någon som ska döda/våldta/råna/kidnappa mig. Då minskar risken. Förstår ni hur jag tänker?

Det är såna tankar som går runt och runt i mitt huvud, dag in och dag ut. Visst är det jobbigt somfan. Men om det är det jag måste leva med för att känna en uns trygghet. Är det så det får vara.

Tycker ni jag är sjuk som tänker så?
Håller ni med mig?
KOMMENTERA!

http://se.limbino.com/c01/link/w8k9kebla8

Jag har en sån ständig tomhetskänsla inuti mig. En känsla som skriker att jag är världelös och som sätter klorna i mitt hjärta och river sår som blöder. Och jag blöder ihjäl. Tomhetskänslan förstör min vardag och imorse vaknade jag och cried my heart out. Det gjorde så jävla ont, allting. Jag är för ömtålig. Om någon rör mig börjar jag blöda. Och ändå är det jag som gör mest skada. Jag river och jag slår, tills jag är full av blödande sår och blåmärken. Och jag blöder ihjäl. Jag behöver hjälp. Jag går till psykolog, jag har börjat prata med mamma och pappa, jag har underbara vänner som lyssnar. Men hur ska någon av er kunna hjälpa mig om jag inte kan öppna mig tillräckligt? Om jag ljuger och säger att jag mår bra? Hur i helvete tror jag själv att jag ska kunna få hjälp, om jag inte låter något hjälpa mig på riktigt? Har någon ett vettigt svar? Och jag blöder ihjäl.                      Save me from myself.

Nu känns allt lite bättre iaf.
Tack<3

Kommer någonting någonsin bli bra?

Någonting alls?
Varför känns det som att hoppet falnar?

Jag hatar feta kossor som mig.
Jag hatar att äta frukt och dricka loka citron själv.
Jag hatar att vara ensam
Jag hatar att vara paranoid
Jag hatar mitt fucking ovärda, värdelösa liiiiiiiiiiiiiiv

make me happi plz?

Jag har inga ord för hur jag känner
känns som jag borde ta ett bloggstopp. Men jag behöver blogga, även om det bara är korta förjävliga inlägg.

Den här helgen har jag bestämt. Det kommer vara rent.

Betydde jag inte mer för dig?
Var det så lätt att bara glömma att jag existerade?
Gör det inte ens lite ont?
Nehe.
Tack.
Jag känner mig så jävla ledsen.
Jag vet inte vart jag ska lägga den ledsamheten, så det blir det gamla vanliga.
Snart kommer väl någon och släpar in mig på psyket eller nåt.
Jag hatar världen.
Jag hatar mig.
Mest hatar jag mig.

Jag är trött på allt. Förlåt för mina negativa inlägg. Men mitt liv är inte på en stabil nivå. Jag slängs konstant upp och ner i känslorna. Som en bergochdalbana. Det tär på krafterna somfan. Sen är jag sjuk också. Så dom senaste dagarna har jag mest legat och deppat ner mig i sängen, soffan och framför datorn.

Jag menar palla leva livet när det är ett stegfel.

Jag orkar inte vara sjuk längre. Inte fysiskt, inte psykiskt. Jag dör ju förfan, syns det inte?

döööö

och snälla, sluta kommentera anonymt

Jag orkar inte det här.
Den här natten kommer döda mig, om jag måste vara ensam.


Jag klarar inte livet ensam. Inte så ensam som jag är.

varför klagar folk en massa? OM NI VILL HA EN STÖRRE BILD PÅ REPORTAGET SÅ ÄR DET BARA ATT FRÅGA MIG SÅ SKICKAR JAG, OKI? Men om ni ska vara negativa apor kan ni dö.

och jag bryr mig inte om jag stavade reportage fel. för när ni är anonyma kan ni också lika gärna dö.

Jag är på väg in till sjukhuset.
Jag vet inte hur det gick till.
Jag minns bara hur jag ringer och gråter till min sköterska och inte vet vad jag ska ta mig till
Min paranoia är tillbaka och jag ser/hör clowner överallt.

Om inte jag kan hjälpa mig, vem kan?
Om inte jag orkar ta hand om mig, vem orkar?

Jag vet inte hur mycket mer av jobbiga händelser jag orkar med.

Jag är tillbaka i det helvete som jag en gång var.
Har du glömt mig?
Kommer allt bli likadant igen?
Kommer vi minnas om hundra år?

Fanihelvetesjävlaskit.

Nu avslutar jag det här och vet inte när och om jag kommer tillbaka.