Försvunnen och vilse.

När du ler mot mig smälter jag. Jag kan liksom inte låta bli. Jag blir helt varm inombords och vill bara att du ska vara min. Jag kan inte sluta tänka på när du kramade mig godnatt med bar bringa. Hur din bröstkorg liksom trycktes mot min i kanske två sekunder. Jag ville bara stå där i din famn och känna din värme. Men efter två sekunder var det slut och jag gick därifrån med digdigdig i tankarna. Jag ville nog aldrig att du skulle släppa taget. Jag ville stå där i flera timmar och bara kramas och känna din värme mot min kropp. Du är så vacker att jag smäller av. Det är nästan olagligt hur du får mig att känna. Jag bara älskar att du kan äta hur mycket som helst, utan att gå upp i vikt. Jag älskar att du har en liiiiten kula på din så annars platta mage. Jag älskar hur du ler och ser sådär lite småbusig ut. Jag älskar hur du petar på mitt fläsk, även fast jag egentligen inte tål det. Jag förstår inte hur du kan ha så stor inverkan på mig. Hur du kan få mig att falla så hårt, trots att du egentligen inte gör något. Vi är så himla bra vänner och jag vill inte förstöra det för något i världen. Allt vore så grått om du försvann ur min värld. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag får fortsätta att fantisera om din bara bringa och dina busiga leenden. För närmare än så kommer jag nog aldrig.

Förresten så betydde det världen för mig att du frågade hur jag mådde idag, även fast du bara citerade undertexten från tvn. Bara sättet du frågade värmde. Du kollade mig i ögonen och frågade: "Hur mår du egentligen?" Jag blev helt till mig och ryckte på axlarna och sa: "jodå, det är väl bra? Hur så?" Du fortsatte citera och jag förstod att du läste från tvn och skojade lite med mig. Men ändå. Det var som att du brydde dig. Att du såg att allt inte riktigt står rätt till. Åh, jag vill bara kunna prata med någon om allt. Det här bubblar över inom mig. Jag mår inte bra.