Försvunnen och vilse.

Jag saknar den där kärleken man hade som liten. Vara-ihop-kärleken. Den var så magisk och man var så dum och kallade den för kärlek. Man höll i handen och skickade lappar i varandras lådor. Jag saknar den. Iofs så var jag kanske inte den populäraste tjejen. Jag var nog ihop med den längsta i 3-4 dagar eller nåt. Jag minns inte. Kanske var de längsta t.o.m. en dag. Jag fick aldrig chansen på någon, för jag var för ful. Jag har alltid varit för ful. Men det spelar ingen roll. Jag önskar att kärlek var så idag också. Som den där vara-ihop-kärleken. Men det är den inte. Den är mycket svårare, mycket mer komplicerad och mycket, mycket större! Jag vill inte ha den riktiga kärleken. Jag letar inte ens efter den längre. Men jag vill ha den där vara-ihop-kärleken. Jag har hittat min perfekte kille. Den kille jag verkligen vill fråga chans på. Jag är lite småkär i honom. På det där vara-ihop-kärlekssättet. Jag vet att det inte finns överhuvudtaget. Men jag skulle verkligen kunna tänka mig att vara ihop med honom. Han är perfekt. Men nu är det ju så att jag är snart 18 år. Den där vara-ihop-kärleken finns inte längre. Nu finns bara antingen den STORA KÄRLEKEN, som jag inte vill ha, sen finns det att vara singel. Det känns sorgligt att det är det man har att välja på. JAG VILL HA VARA-IHOP-KÄRLEKEN! Ge mig den, istället. Jag har ju trots allt min perfekta kille, som jag älskar lite smått i hemlighet, hihi.

(många inlägg idag, kanske. Förlåt för det, men jag har mycket på hjärnan idag.)