Försvunnen och vilse.

Jag orkar inte längre hålla inne med mina familjehemligheter. I princip varje/varannan morgon är det bråk. Oftast inte jag som är inblandad till en början. Snarare Tom och mami. Han bråkar över dom minsta saker, såsom att borsta tänderna, borsta håret, äta frukost, såna saker. Han bråkar tills mamma bryter ihop och gråter. Dom skriker båda två, tills hon gråter av orklöshet. Jag ligger alltid på mitt rum med kudden över örat och låtsas sover, tills mami knackar på min dörr och gråter efter min hjälp. Jag får gå ut och SKRIKA att Tom måste skärpa sig, annars kommer något jävligt jobbigt hända honom. Idag brast det för mig också. Först skrek jag på mamma, "JAG ORKAR FÖR FAN INTE HELLER!? TROR DU ATT DU ÄR DEN ENDA SOM ÄR SVAG!? JAG ORKAR INTE!" Stänger dörren till rummet för att sedan höra henne bryta ihop ännu mer, nu ser jag ingen annan utväg, jag SLÄNGER upp dörren och går ut till Tom som sitter och kollar på tv. Jag skriker till honom att "SKÄRPER DU DIG INTE SNART SÅ KOMMER DU FÅ BO HOS EN FOSTERFAMILJ, FATTAR DU INTE DET!? DET HAR FAN REDAN VARIT TAL OM DET. SÅ PASSA DIG JÄVLIGT NOGA. FÖR OM INGEN ORKAR TA HAND OM DIG HÄR, SÅ KOMMER DU  FÅ BO HOS EN ANNAN FAMILJ, SOM ÄR JÄVLIGT MYCKET STRÄNGARE, FÖR DET ÄR VAD DU BEHÖVER!" Jag vänder och går mot mitt rum igen, mamma säger "...det var inte det jag ville ha hjälp med"


NEHE, MEN NU VAR DET SÅ JAG HANTERADE SITUATIONEN. DET ÄR JÄVLIGT MYCKET BÄTTRE OM HAN VET VAD KONSEKVENSERNA BLIR. OM HAN INTE SKÄRPER SIG NU, PRATAR JAG MED SOC, SÅ DOM FÅR TA HAND OM HONOM. JAG FULLSDTÄNDIGT SKITER I VAD MAMMA VILL. Hon orkar inte...

Jag orkar inte heller. Jag DÖR här. Jag gråter hela tiden, varje gång dom bråkar. För jag orkar inte. Jag vill bara bort härifrån HELA TIDEN! Jag orkar inte vara bland kaos, när jag redan har det fetaste kaos inuti mig. Jag orkar helt enkelt inte.

(Dessutom vet jag nu att jag kommer få så jävla mycket skit för att jag sa sådär till min bror, haha. Livet är rättvist och underbart!)