Försvunnen och vilse.

Ångesten bara tuggar i mig. Jag hetsäter is, för en gångs skull. Men har dock ätit en jävla massa bullar idag också. Iofs ätit väldigt lite kolhydrater. Men ändå. Det här dödar mig. Jag tänker på att jag behöver gå hos psykologen. Men när jag tänker på att gå dit växer ångesten och tuggar mer. Då tänker jag på att om jag sköter maten så minskar den, men sen kommer jag på att jag är så jävla okapabel till det, att ångesten växer ändå. Då försöker jag tänka på nästa gång jag träffar monica. Men kommer på att det är jättelång tid kvar. Kanske inte förren efter sommarlovet, kanske inte ens då. Det tuggar mer och mer. Jag känner verkligen hur tårarna skriker efter att få komma ut. Jag försöker tänka på saker jag kan förändra, men hittar inget. Jag klarar inte ens av att komma iväg till skolan. Typ en dag i veckan. WO-FUCKING-HO! Det här funkar inte. Det enda jag vill är att bara spy. SPYSPYSPYSPYYYYYYYYY! Fattar ni inte hur tjock jag är!? Fattar ni inte hur mycket jag vantrivs i min kropp!? Fattar ni inte hur mycket jag vantrivt i mitt JÄVLA liv!? Kanske gör ni det. Men jag glider bort. Det gör ni också. Det tuggar sönder nu. Jag tror nyss att hälften av mina inälvor är borttuggade nu. TUGGATUGGATUGGA! Det är allt som finns. Det finns inget helande längre.


Jag behöver DIG just nu.
Vart tog du vägen? Vart tog jag vägen själv?

(Vad fan hände med oss? Du läser ändå inte. Det dödar mig att du försvann så som du gjorde. Men jag tar smällen själv också.)

Fan, nu kom tårarna. Jag klarar verkligen inte av det här längre