Försvunnen och vilse.

Den växer. Jag känner det. Jag känner hur den växer och antingen kommer jag spy ut både blod och tårar snart, eller så kommer jag att explodera. Jag vet inte längre hur jag ska hantera mina ångestklumpar som skriker i hela kroppen. Det är klumpar överallt som strålar ut olika mycket ångest. Men alla strålar. Alla skriker efter blod och tårar. Men jag vägrar ge dom det. Då exploderar dom i självförsvar. Eller ja, snarare för att straffa mig. "Haha, såhär går det när du inte ger oss det vi vill". När dom exploderar så bildar dom nya klumpar. Fler klumpar. Klumpar som skriker efter mer blod och tårar. Ju starkare jag är, desto svagare blir jag. Det är jättesvårt att förklara. Men dom håller käften när jag är med andra. Eller ne, det gör dom inte. Men jag hör dom inte. Jag blir döv mot klumparna. Fyfan vad konstigt det här måste vara att läsa. Förvirrande och irriterande.

"Varför är hon så jävla konstig? Kan hon aldrig må bra eller?"

Snälla tänk inte så om mig?