Försvunnen och vilse.

Hallå blåggön. Fin morgon, inte sant? Hmm, don't know about that. Känns som jag kommer få en kass dag. Vill bara ligga kvar i sängen och skrika ut min frustration. Blir inget Lidingö i helgen. Har verkligen längtat dit och jag behöver mig dos av Stockholm. Det är liksom det som får mitt hjärta att slå dom där extra små slagen som får mig att slippa ensamhetskänslorna. Jag går konstant runt och tänker på hur mycket jag trivs i Stockholm, hur bra jag mår i Stockholmssällskapet. Alla mina vänner, förutom några få, bor i Stockholm, det gör ont att inte jag också bor där. Och som det ser ut nu så blir det kanske ingen flytt till Stockholm alls. Men jag måste, jag behöver, jag orkar inte.

Varför är jag levande död hemma?