Försvunnen och vilse.

Håkan igår. Helt underbart. En av dom bästa Håkanspelningarna jag varit på måste jag säga. Han spelade i mer än 2 timmar och först stog jag och Kajsa rätt långt bak. Vi trängde oss längre och längre fram, alla hatade oss (Jag är nog den mest hatade människan i hela Skövde nu HAHAHA), men till slut stog vi näst längst fram med händerna på kravallstaketet. Men brudarna som stog där var helt mongo. Jag hade händerna RUNT en tjej, dvs jag fick ALLT hennes tryck på mig. Men jag ville bara hålla mig fast så jag inte åkte bakåt. Om jag hade varit tjejen hade jag uppskattat att någon tog mitt tryck. För JÄVLAR vilket tryck det var. Men istället knuffar hon bak mig och jag tappar taget. Eh? Bitch. Haha! Sen så stog jag och Kajsa där ett bra tag ändå och tryckte på massa fula Skövdebor. Jag orkar inte mer efter ett tag och ser ett par killar som går i  min skola som står typ ett steg bakåt. Så  jag går ett steg bakåt, vinkar till dom och vi börjar dansa, jag med Kajsa HÅRT i handen. Sen så orkar jag inte stå där heller. Fortfarande jättemycket tryck efter 1½ timma. Vilket jag inte pallade. Så helt plötigt hör jag någon skrika massa knäppa saker. Typ åvägen? Vänder mig bak och ser att det är  min moster och hennes kompisar. Haha, dog och gick bak  till dom och röjde JÄRNET! Dom var verkligen asroliga att dansa med. Värsta partyanimals! WOHO! Sen så spelade han kärlek är ett brev skickat tusen gånger och jag började STORTJUTA! Kändes jättefint faktist. Jag grät, min moster och Kajsa höll om mig och grät också. Finfint. Fast man ser ut som ett cp sen. Haha. Men efter den spelade han försent för edelweiss och jag DOG! Började hyperventilera och gråta JÄTTEMYCKET! Jag visste att han kanske skulle spela den, men min kropp fick en chock och jag kände att "nu dör jag". Det var fint. Haha. Okej, kanske inte "nu dör jag"-känslan. Men försent för edelweiss. Mer sånt Håkan. Men nu blir det inte mer Håkan förrän efter sommaren minst. Det suger lite.

Och du undrar vem som kysser henne nu
Du undrar vem
Vem om inte du
Och läpparna, som du kallade dina
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra