Försvunnen och vilse.

Jag klarar inte riktigt av mig själv. Eller det är väl egentligen inte mig själv jag inte klarar av, utan snarare mina sjukdomar. Två kroniska sjukdomar som jag måste ta medicin för blir alldeles för mycket för mig. Glömmer nästan alltid något och mår som en skit dagen efter. Det är också anledningen till att jag inte varit i skolan i veckan. Jag vet inte hur jag ska ta mig åt för att få det här att fungera. Ni som varit med ett tag vet hur lång tid det tog med diabetesen innan jag fick kontroll över den? Jag blir sinnesstörd utav det här. Jag ligger med hjärtklappningar, muntorrhet, ångesttankar om att spy och över vad alla ska säga.
"MEN SKA DU BÖRJA MISSKÖTA DIG NU IGEN? MINNS DU INTE HUR DET VAR SIST? VILL DU LIGGA OCH VARA NÄRA PÅ ATT DÖ IGEN?"

MEN NEJ! Det är klart somfan jag inte vill. Jag mår inte dåligt, jag mår relativt bra (om man bortser från min ätstörning). Det här handlar inte om att jag vill må dåligt, utan om att jag inte är kapabel till att minnas att ta mina mediciner, hur många larm jag än ställer, hur många som påminner mig, vilka hjälpmedel som helst, det GÅR INTE! Jag känner mig ganska värdelös som inte ens kan klara av en sån lätt sak som att ta mina mediciner. Men jag har ett väldigt dåligt minne, my head's in the sky och jag mår som en skit.

Förlåt för att jag är en sån värdelös människa som inte kan ta hand om sig...