Försvunnen och vilse.

Att ångesten kryper på när det blir mörkt och kväll är ingen nyhet för mig. Inte för er heller kanske? Men det är verkligen en pina för mig att hålla fingrarna i styr när kvällen kommer. Allt jag vill göra är att ätaätaäta! Tror inte ni förstår hur svårt det faktiskt är för mig att låta bli. Jag blir lättirriterad och arg för jag är så hungrig och kan inte sluta tänka på att äta. Det är speciellt svårt att se någon annan äta när jag själv inte låter mig. Ändå blir det lite av en utmaning. "Bevisa nurå tjockis vad du går för, du klarar det här. Nothing tastes as good as being thin, glöm inte det fläskis". Låter bli att äta, men om det skulle hända att jag äter något så är det något i stil med ägg, lättfil med kanel, äckelkeso eller liknande. Så det är nyttiga saker, men det är fortfarande ganska skadligt.
Min ätstörning hade lugnat ner sig under en period, där jag inte mådde så sjukt dåligt av att äta. Men det har slagit tillbaka nu. Allt jag ser är fettet som jag samlat på mig under "må-bra-perioden". Det betyder work twice as hard to make it disappear as fast as it can. Idag har jag gått två stycken entimmarspromenader i otoligt snabb takt, ätit precis enligt plan och tränat lite coreövningar som jag minns från corepassen på feelgood. Känner mig fortfarande inte nöjd, känner mig aldrig nöjd. Möjligtvis lite när jag ligger på rygg isf. Men det räcker inte. Jag vill bli smalare NU!

Visst är det konstigt att en händelse kan ha så olika effekt? Antingen går man den ena vägen, bantarbantarbantar, eller så går man den andra vägen, hetsäter tills man storknar, gråter och har den grövsta ångesten i världen. Det brukar gå den andra vägen för mig. Jag brukar sitta och gråta och trycka i mig onyttigheter, allt för att dämpa. Men jag vet mycket väl vad som väntar. Fy fan, säger jag bara. Men den här gången tog det en helt annan vändning. Jag bestämde mig för att det är nog. Ska jag ha ångest kan jag lika gärna ha det av att jag inte äter och är hungrig, medans jag samtidigt blir smal då. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta vägen med mig själv. Men jag vet att som jag håller på nu, så känner jag mig nöjd. In control liksom. Varje gång jag klarar en frestelse så blir jag så sjukt stolt över mig själv. Kontroll är en av dom skönaste känslorna att ha. Jag vill aldrig tappa kontrollen igen.

Thin thighs tell no lies.

Med det säger jag hejdå och förlåt. Jag är en otroligt ätstörd människa och det finns faktiskt inget ni kan göra åt det. Nu när jag hittat kontrollen så ger jag inte upp den frivilligt... Inte till NÅGON!