Försvunnen och vilse.

Att sitta på tåget och inte kunna andas ordentligt. Att känna att varje andetag försvinner bort ifrån en. Att känna när paniken börjar bryta ut och att man snart försvinner i mörkret. Att känna att världen sakta men säkert försvinner ifrån blicken. Att det blir svart. Det sista man ser är solens strålar som sträcker sig så långt de når. Att ångesten kan påverka mig så mycket, är otroligt. Den liksom tar över varenda kroppsfunktion och förstör allt som någonsin fungerat. Allt som en gång var rätt och helt, är nu bara trasigt och fel. Ingenting fungerar som det ska och ångesten tar över mer och mer för varje gång jag blinkar, andas eller någonting alls egentligen. Att åka hem ger mig de största ångestattackerna jag någonsin drabbas av. Värre än maten. Värre än rädslan för ensamhet. För rädslan att inte kunna leva, den är störst och läskigast. Det är den som håller mig uppe om natten. Det är den som får mig att gråta till sömns. Det är den som faktist dödar mig.