Försvunnen och vilse.

Igår: Jag åt för mycket och hade ångest överallt och ville bara lägga bort tankarna för en sekund. Men blev inte av med skiten. Jag klarar inte av det här längre. Jag ser fram emot hjälpen, men samtidigt är jag livrädd. Samtidigt som denna fucking ångest kommer så går jag runt och oroar mig för världen. Eller ja, vännerna iaf. Det är så sjukt många som mår asdåligt och jag kan inte göra ETT JÄVLA SKIIIIIIIIIIT. Det får mig att känna mig meningslös och ovärd. Vad ska jag finnas till om jag inte ens kan trösta mina vänner? Åh, nej sluta. Jag får inte hamna i det där "inte leva för mig själv" träsket igen. Jag är glad över att jag lever och jag är glad att jag har vänner som älskar och bryr sig om mig. Men varför kan jag inte nöja mig med det? Fuck this shit. Jag vill bara hitta tillbaka till vägen som jag gick på förut. Den som ledde till lyckan och ljuset. Men jag måste klamra mig för att inte falla igen. Ändå glider jag millimeter för millimeter, tillbaka ner i mörkret. Förlåt för att jag är så värdelös ibland. Men det är svårt att hjälpa er hitta eran väg, när jag samtidigt förlorar min.

And I'm not asking
For an easy time
But I'm asking
For a meaningful life

<3