Försvunnen och vilse.

Godmorgon.
Jag har försovit mig idag igen och det är inte värt att åka till skolan nu. För jag kommer åka dit och åka hem isf. Det känns bara meningslöst. Plus att jag har ångest. Jag orkar verkligen inte ha ångest varje dag. Det är så jävla tröttsamt. Jag klamrar mig fast i lyckan som jag hade förut. Men jag kan inte hålla mig fast egentligen. För kan man hålla sig kvar i något som inte finns längre? Jag tror inte det. Fan alltså. Det är exakt såhär jag mår nu som jag aldrig ville känna igen. Jag vill inte ha ångest, känna mig hopplös, ensam och oälskad. Jag vill vara den personen som skrattade på riktigt och mådde bra och var nöjd med livet. Det är jobbigt när man bara har saker att klaga på. Egentligen har jag massor av bra saker också, men jag kan inte fokusera på det. Jag behöver konstant nya bra saker. Men det går inte. Jag borde ha lärt mig att det inte funkar så. Att man ska fokusera på dom bra sakerna. Även om det finns dåliga saker. Men jag är världens mest dysfunktionella människa och kommer aldrig fungera korrekt.

Tack för mig

Flickan är bara tretton, redan sårad för livet
istället för å prata om skiten så låser hon in det
varje kväll samma visa, fram med vassa föremål
hon skadar sig själv för hon tror att allt går över då
hon vägrar att sluta, hon påstår hon är fast
och hennes pissiga samvete får henne att gråta varje natt
ingen vet, ingen ser va som sker (sker)
hon bara ler, men alla vet att nått e fel (fel)
och för varje dag som går får hon sämre samvete
intalar sig själv att de blir bra när hon skär i handleden
hon anser sig vara en glad individ
men jag vet att hon är fylld av sorg och hat inuti
allt för många tankar snurrar runt i hennes skalle
hon ser spår av blodfläckar på sin enda älsklings nalle
stackars lilla flicka ingen att prata med
hon mår lika illa varje dag, hon hatar de
Tårar och blod är en del av hennes vardag
Några försod, men enda vännen är hennes rakblad

F A  N  &  H E L V E T E