Försvunnen och vilse.

Hmm, jag  vet inte riktigt hur jag ska förklara hur jag känner.
Allt känns jävligt kasst, men saktidigt ganska bra. För att jag borde vara glad.
Eller?
Fan, allt går åt olika håll, och mitt huvud hänger inte med.
Var på Timo igår. Det var fint, tills jag bröt ihop och jag vet inte riktigt vad som hände.
Det brukar bli så när känslorna tar över min kropp.
Hmm, jag ska för övrigt fråga min läkare om jag får tillgång till en psykolog.
För jag kan inte leva såhär, det går helt enkelt inte.
Nu är jag i Luleå och mår lite hur som helst känns det som. Min kropp bryter ihop och hjärnan fungerar inte som den ska.
Jag är också jävligt förvirrad och rädd för vad som händer hänäst...
Ni som jag vill ska veta vet.
Jag är trött på mig själv.
hejdå