Försvunnen och vilse.

ALLTSÅ
JAHA
SÅ ÄR DET

jag har varit på möte med: mamma, pappa, sussi (pappas frus mamma), min kommuntant, en kurator, två diabetessköterskor och min diabetesläkare.
Det var iofs igår. Men jag skriver om det nu för att, ja, jag orkade inte igår.
Det började väl bra. Tills dom frågade mig; vart vill du bo då?
Jag bröt ihop... Kunde inte andas och låg och skrek och grät på bordet. Ramlade sedan av stolen ner på golvet och låg och skakade. Skrek massa saker jag inte minns och ja... Alla vet mer nu. Några vet för mycket...
Jag gillar inte när folk vet för mycket om mig... Det skrämmer mig något otroligt.
Iaf så slutade mötet med att jag ska få kontakt med soc. Bo i socgrupp typ. Ett hus med typ massa barn som inte har någonstans att bo... Men det är nog bättre än att bo hos mamma eller pappa... Hoppas jag iaf.
Sen så ville dom att jag skulle prata med psykolog också. Men det tvärnekade jag. Att jag går till soc är ett stort steg för mig. Men jag ska ta det. Psykolog kanske är nästa steg. Det vet man aldrig

Sen idag var jag på möte med min kommuntant om praktikhelvete.
Börjar praktisera den 3 April för er som undrar. På ett ungdomscafé i stan. Kommer jobba från 9 till 12-13 ungefär... Jag klarar inte mera, eller snarare mitt psyke klarar inte mera. Men det kommer säkert bli ganska bra :)

Nu ska jag tvätta ur min bruna toning som jag har i för att mitt hår var GRÅTT.
Ja, som en gammal tant ungefär
PUSS PÅ ER
JAG ÄR RÄDD FÖR SOC OCH PSYKOLOGER!