Silence, like a whisper.
Idag var en okej dag. Runt 12 gick jag och Evelina ner på stan och hämtade pengar till mig och försökte få ut ett visa ung till mig (fick inte ut nåt). Sen gick vi runt i lite affärer och Evelina köpte lite krimskrams. Jag köpte mat, så jag kunde göra runnbrödrullar. Jag gjorde 2 små, sen åt jag upp resten av brödet med räkost istället. Dvs min diet funkar inte riktigt som den ska för tillfället. Men jaja, jag orkar inte nu. Jag mår för dåligt för att orka bry mig om min vikt. Kommer fortsätta klaga på hur fet och vidrig jag är, men jag orkar inte ta tag i det bara.
Ska upp till Simsjön imorgon igen... Egentligen vill jag inte det. Men jag är så illa tvungen, nu när min moster och kusin är där. Min kusin (9 år), ringde nyss och frågade om jag inte skulle komma upp idag. Jag får så dåligt samvete. Men jag behöver vara själv. Klarar inte av att umgås med släkt för länge. Jag spyr ur mig saker som dom egentligen inte borde veta... Det är inte bra, det ger mig ångest och gör mig ängslig. Det känns som att dom kommer tvinga mig till en psykolog snart. Pappa säger att jag är tvungen om jag ska flytta dit, vilket jag ska. Så ja, dags att ta tag i livet och försöka göra något bättre.
Pappa har dessutom hotat att sätta lås på skafferi, kylskåp, sval och frys om jag inte får pli på min ätstörning... Det kommer göra mig galen och ännu mer deprimerad. Det går inte att tvinga bort en ätstörning... Dessutom blir man aldrig frisk från en ätstörning. ALDRIG! Jag är fast i träsket forever and ever. För en ätstörning är en del av hjärnan, för att bli av med den så måste man hugga bort en del av hjärnan, och det går inte. Så man sitter där, föralltid. Med maten som fiende.
Nu ska jag gå och mögla, eller gå ut och gå. Egentligen borde jag gå ut och gå, men jag är säker på att jag kommer ligga i min säng och mögla istället. För det är mindre ansträngande. Och to be honest, jag orkar inre längre. Det går inte.
Maybe this time it won´t heal
Maybe this time it will bleed untill I´m free
<3
Ska upp till Simsjön imorgon igen... Egentligen vill jag inte det. Men jag är så illa tvungen, nu när min moster och kusin är där. Min kusin (9 år), ringde nyss och frågade om jag inte skulle komma upp idag. Jag får så dåligt samvete. Men jag behöver vara själv. Klarar inte av att umgås med släkt för länge. Jag spyr ur mig saker som dom egentligen inte borde veta... Det är inte bra, det ger mig ångest och gör mig ängslig. Det känns som att dom kommer tvinga mig till en psykolog snart. Pappa säger att jag är tvungen om jag ska flytta dit, vilket jag ska. Så ja, dags att ta tag i livet och försöka göra något bättre.
Pappa har dessutom hotat att sätta lås på skafferi, kylskåp, sval och frys om jag inte får pli på min ätstörning... Det kommer göra mig galen och ännu mer deprimerad. Det går inte att tvinga bort en ätstörning... Dessutom blir man aldrig frisk från en ätstörning. ALDRIG! Jag är fast i träsket forever and ever. För en ätstörning är en del av hjärnan, för att bli av med den så måste man hugga bort en del av hjärnan, och det går inte. Så man sitter där, föralltid. Med maten som fiende.
Nu ska jag gå och mögla, eller gå ut och gå. Egentligen borde jag gå ut och gå, men jag är säker på att jag kommer ligga i min säng och mögla istället. För det är mindre ansträngande. Och to be honest, jag orkar inre längre. Det går inte.
Maybe this time it won´t heal
Maybe this time it will bleed untill I´m free
<3
Kommentarer
Postat av: Bobski
Varför skriver du mögla hela tiden? Det låter äckligt!!!!!!!!1 :C
Postat av: Martina
Klart man kan bli frisk från en ätstörning. Sen aknske det är bra att han nu sätter låspå det om du nu mår d¨ligt över att du äter som du gör, vilket du gör.
Trackback
