Försvunnen och vilse.

Jag hatar när jag gråter mig till sömns... Min kudde blir så blöt och äcklig. Man ser rester av det smink som blev kvar sen den senaste ångestattacken. Det går inte att göra någonting åt det här, jag har redan testat alla knep i boken. Och varför i helvete ska jag ligga här och må så jävla dåligt? När han inte ens lägger en simpel tanke på mig? Och om han nu gör det  så är den fylld av hat och bara mörka tankar, det kan jag nästan sätta pengar på... Och det blir såhär varje gång. Det slutar alltid med att jag ligger och lyssnar på håkan och gråter över vad jag inte kan få. Vad jag aldrig kan få. Jag säger att jag är stark, att jag varut igenom det här förut. Men ändå ligger jag här. Jag önskar att det någon gång blev som jag ville. Jag trodde verkligen det här skulle funka. Att det för EN GÅNGS SKULL skulle funka. Att jag skulle älska och älskas tillbaka. Men ändå gick det åt helvete. Jag är ett helvete. Mitt liv är ett helvete. Jag vill bara vara lycklig och älskad?

Too late to cry,
Too broken to move on.

<3