Got my head into the iceage
Jag behöver eran hjälp, okej?
Jag vill berätta för min familj att jag har skurit mig. Men jag vill att dom ska förstå att det var längesen och att det är slut med det. Jag vill kunna gå utan strumpbyxor och inte behöva gömma ärren längre. Jag orkar inte det. För det är en del av mig. Det sitter på mig och det är ingen annan än JAG som har gjort dom. Jag är så rädd att dom inte ska förstå. Att dom ska skicka mig till psykolog/kurator och att jag ska behöva prata om det. Jag vill inte gå tillbaka till dom stunderna i min hjärna. Jag vill inte tänka på det. Jag vill bara lära mig att leva med det. Lära mig att leva med att visa ärren, att slippa dölja konstant. Det är en av sakerna jag tänker mest på. Hur ska jag dölja dom? Jag har misslyckats flera gånger. Men jag vill bara sluta nu.
Så hur ska jag säga det?
life it's bad in itself
oh life it's bad
it's bad in itself...
<3
Det lättaste sättet är troligen att sätta dem ner och bara säga som det är. Krångla inte till det utan säg det så enkelt och rakt som möjligt. Deras reaktioner kan man inte förutse eller göra något åt innan de har skett.
men gör det inte så avancerat. att "sätta dom ner och bara säga som det är" är inte särskilt bra idé. säg det bara lite så huxflux lixom
