Försvunnen och vilse.

Nu har jag rett ut tankarna i huvudet lite. Jag vet inte vad som hände imorse riktigt. Mina tankar blandade sig med varandra och blev som ett stort garnnystan. Det var iaf jävligt svårt att tänka klart. Men nu funkar jag igen så here i go.

Var på sjukhuset idag, älskar vädret för tillfället, soligt och vårigt, fåglarna sjunger och solen är allderles lagom varm. Men ändå känns det som att nåt saknas, den där värmen inuti som bara skriker vår har inte kommit än. Jag saknar den, för den borde ha kommit nu! Behöver lite närhet av vem som helst. Bara kom och kramas, pussas, picknicka och fota med mig? Jag behöver det verkligen. Speciellt med tanke på allt jävla skit som hänt på senaste tiden som bara fått mig att vilja dö. Men ja, den tanken... Kan väl inte säga att den har dött direkt, vill fortfarande dö, men kanske inte riktigt lika mycket. Men ja. Den existerar, så jag lovar ingen något för tillfället.

Förlåt för att jag lägger allt det här på er, läs inte om ni känner att ni inte orkar. För meningen är _INTE_ att få er att må dåligt, utan för att få mig att må bättre, för då kan jag hjälpa er bättre, och det är det jag vill. Annars hade jag nog aldrig ens försökt resa mig ur mitt svarta hål som jag bara faller längre och längre ner i. Jag vill ha hjälp, eran hjälp...

<3