Försvunnen och vilse.

Du frågar mig vad kärlek är.
Men jag vet inget om det där.

Varför ska allt vara så outhärdligt svårt.
Så svårt att man är tvingad att ta fram rakbladen och skära djupa blödande sår?
DET ÄR VERKLIGEN SVÅRT ATT SLUTA OCH JAG TÄNKER INTE SKÄMMAS ÖVER ATT JAG SKÄR MIG, FÖR DET ÄR _TYVÄR_ EN DEL AV MIG OKEJ?
Jag ska söka hjälp... Snart. Jag lovar
Jag orkar inte må såhär. Men det verkar oundvikligt.
Jag får andra att må sjukt dåligt.
Jag får mig själv att må sjukt dåligt
Jag stinker rök för att mina kläder inte återhämtat sig efter visiten hos äckelTobbe.
JAG DÖR HÄR!?
HALLÅ!?
ÄR DET INGEN SOM SER MIG!?
ÄR DET INGEN SOM SER ATT JAG DÖR!?
INGEN SOM SER ATT JAG BLÖDER IHJÄL!?
Jag förstår inte.
Idag är det 1 April och det gör mig förbannat rädd.
Paranoid att allt och alla ska skämta bort mig.
RäddRäddRäddRäddRäddRäddRädd
Jag är också FORTFARANDE helt sjukt kär i Jp.
Det här vill inte släppa, även fast en del av mig vill det.
En del av mig vill ha honom så hårt och skulle kunna vänta i oändligheten på att han ska bli min
En annan del av mig säger, glöm honom. Han kommer aldrig tillbaka

Frågan är, vilken ska man lyssna på?
Den delen av mig som hoppas på lycka och kärlek?
eller
Den delen av mig som ger upp och har vant sig vid att vara ledsen?

Jag VILL INTE vara ledsen längre.
Jag vill vara lycklig och kär, som jag var förut.
Innan allt tog en konstig vändning.
Innan vi blev tillsammans i ett dygn och han ångrade sig?
JAG ÄLSKAR HONOM
Han vet det.
Jag vet det.
Ni vet det.

HAPPY PEOPLE NEVER FANTASIZE.