Någon slutar alltid älska först.
Jag hatar mitt liv. Jag vill ha ett nytt. Om det var så enkelt att man bara kunde köpa det på Ica eller nåt. Men nej, det går inte. Man blir fast i sitt helvete och kommer inte loss. Enda utvägen är väl att dö antar jag. För jag verkar aldrig komma ut skiten jag sitter fast i. Och nu pratar jag inte om jp situationen. Utan om mitt mörka hål i huvudet. Mina sjukdomar som spelar mig spratt och skrämmer livet ur mig. Jag vill ju bara bli kvitt allting. Jag blir så jävla förvirrad ibland att det är läskigt. Jag minns att jag vaknade idag. Men jag minns inte att jag tog med mig en kopp in på toaletten? Vad skulle jag med en kopp till? Alltså, det kanske verkar fjantigt, men jag MINNS INTE att jag hämtade koppen? Jag minns att jag vaknade, gick till toan, sen minns jag inte, sen satt jag på toan och hade en kopp i handen. Alltså ni kanske tycker det här är en liten grej? Men jag är rädd för mig själv, nästa gång kanske jag vaknar och har en kökskniv i handen och någon är död? Jag vet inte. Men jag vill bli av med minnesluckorna, paranoian och mitt svarta hål i huvudet.
<3
<3
Kommentarer
Postat av: Martina
Om lösningen vore död skulle jag ha legat i graven en lång tid. Kanske är det svprt att inse det, men det är inte lösningen att dö.Faktiskt inte. Jag trodde det. Men jag är inte död och det funkar en del ändå. Och om nu du anser att lösningen vore död, skulle du då klara av att dina vänner bara dog? Nej, precis. Döden är ingen lösning. Döden kommer inte underlätta allt. Döden är bara en genväg som leder rakt in i ett tagsnår. Skit i genvägar. Ta bara de mest säkra vägarna. Även om de har sina svackor.
Trackback
