Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö
Nu är jag hemma, tänkte skriva av mig allt jävla skit som lagt sig på hjärnan när jag varit borta.
Jag har sjukt svårt att skriva blogg när någon annan sitter i rummet. Blir liksom distraherad, så det har bara blivit mina yttersta tankar den senaste tiden känns det som. Nu ska jag fördjupa mig i allt igen.
Och som sagt har bara några få fått mitt nya lösenord, jag uppskattar om ni läser, kommenterar och inte ger ut lösenordet.
Jag har hit rock bottom IGEN. Hur hände det? Det gick på tre/fyra sekunder bara? För det första är det kärleksproblemen, som gör att jag mår så JÄVLA dåligt... Ska dock bli av med dom idag. Det är inte lätt, men det behövs bli gjort. För jag kan inte leva såhär längre. Jag måste kunna gå vidare i livet utan att bara klänga mig fast. Men jag kan inte heller vara vän, så det känns lika bra att bara glömma honom. Bryta kontakten och gå vidare.
Sen så har jag blivit mer paranoid, inte så JÄTTE som jag var förut. Men han börjar komma ibland och knacka på... Det skrämmer mig, för jag vill inte tillbaka till den rädslan, den rädslan som INGEN kan rädda mig ifrån.
Sen Börjar jag få ångest mer och mer ofta. Bryter ihop på udda ställen och stänger in mig i mig själv. Blir mer och mer förvirrad också. From time to time så finner jag mig själv i konstiga situationer och förstår inte HUR FAN jag kan ha hamnat där?
Minnesluckorna också. Jag vet inte riktigt, dom kommer när känslorna tar över min kropp. Jag vet inte vad som händer och har inget minne av vad jag gör och vad som händer. Jag kan inte riktigt förklara. För det är nog svårt att förstå om man inte är i samma situation...
Jag vet att jag behöver hjälp. Och jag ska söka den. Men det tar tid. Jag har ju precis tagit det stora steget och uppsökt soc... Psykolog/kurator nästa?
Jag vet inte... Just nu får bloggen och vännerna stötta och hjälpa
Jag älskar er<3
