Försvunnen och vilse.

Jag läste nyss om en människa som fått en diagnos och det började snurra tankar i mitt huvud som jag nog egentligen vill att folk ska läsa, men inte vågar skriva så folk kan se hur som helst. När folk får en diagnos så känns det som att dom har fått en anledning att sluta bry sig. Att dom kan skylla på att dom faktiskt är sjuka. Är det inte lite så? "Nej men jag kan inte koncentrera mig för jag har adhd". Jag kan inte riktigt tycka att det är rätt. Visst det är JÄTTEBRA att folk får reda på vad det är för fel och varför dom inte kan koncentrera sig, men att skylla på att man inte kan för att man är sjuk, det är bara att ge upp? Man får fortsätta kämpa, precis som innan man fick diagnosen. Diagnosen ska HJÄLPA dig att klara dig bättre. Att folk runt omkring ska förstå varför du beter dig som du gör. Jag tror att det är något fel på mig, men jag vill inte veta. Jag kämpar till och med mot något jag inte ens vet vad det är. Om det ens är något. Lägg ner bortförklaringarna "jag har faktiskt en diagnos" och kämpa mot din sjukdom istället. Ta den hjälp du behöver, men ge för fan inte upp. Då sjunker du nog i allas ögon, faktiskt.

Nej, det är inte synd om dig. Ha ha, jag skrattar åt dig.