Försvunnen och vilse.

Jag hatar det här jävla upp och nerandet i mitt humör. Jag hatar att jag känner mig som skit på kvällarna och mår relativt bra på dagarna. Jag blir så yr utav det att jag inte riktigt fattar vad som händer ibland. Kvällen har spenderats med människor som bor på skolan och filmtittande. Vi kollade på en skräckis som hette liftaren. Gissa vem som satt på helspänn hela tiden? LIVRÄDD! Jag blev så rädd i slutet att jag faktist skrek rakt ut. Ett riktigt tjejskrik dessutom... Jag brukar INTE skrika tjejskrik. Snarare bröla eller skrika som en riktig karl. Men ikväll var det pipigt och högt. Inte okej någonstans. Hur ska jag nu kunna somna med kroppen full av andrenalin och tårarna i halsen? Nej, jag säger bara fuckit. Jag är för feg för att göra någonting. Måste tvätta bort sminket och sådär. Men jag vet inte om jag vågar mig utanför dörren. HJILP!

Jag har av någon konstig anledning börjat säga "Jesus Kristus och alla hans lärjungar". Vad är grejen med det?

LALALA, ATT GILLA NÅGON SUGER BALLE NÄR MAN INTE VET HUR MAN SKA VISA DET PÅ ETT BRA SÄTT. JAG VILL HA IS